Fallen som aldrig når domstolarna
För fem år sedan berättade vi i Kaliber om tjejer i hederskonflikter som tog livet av sig efter att ha blivit pådrivna av sina familjer och släktingar.
Många gånger genom att hoppa ut från balkonger.
Enligt polisen var det här en ny form av hedersmord där familjerna klarade sig undan straff, eftersom det ser ut som självmord.
Vårt reportage “Balkongflickorna” – från 2006 – startade en stor debatt.
Inga fler balkongflickor sade man och både polis och åklagare skulle nu utbildas i hur man ska hantera de här fallen.
Vi har gått igenom vad som har hänt sedan dess. Tjejer uppmanas fortfarande att begå självmord och de senaste fem åren har ett tiotal unga kvinnor fallit från balkonger.
Inte ett enda av dom fallen har lett till åtal.
Mer i media efter publiceringen:
DN Ledare | Stoppa hedersförtrycket
DN Kultur | ”Kaliber tar upp viktiga frågor”
Skånskan Ledare | Flickan på balkongen
NT Ledare | ”Rättslösa i rättstaten”
Läs mer på Kalibers hemsida.
Mer i Sveriges Radio:
Läs hela radiomanuset här:
SOS 112 – Vad är det som inträffat?
– Ja kan ni skicka ambulans och polis till …
Vad är det som händer där?
– Där är en flicka som trillat ner från fjärde våningen rätt ner i källaren, utifrån.
Utifrån sa du eller?
– Ja från balkongen. Snälla snabbt som fan!
– Jag kommer ihåg att jag hörde en smäll, jag satt i stora rummet och källartrappen är ju precis utanför. Så jag satt härinne, hade dörren öppen, och källartrappen är där, säger en granne.
– Så kollade jag ut genom balkongen, jag har sett mycket men det där var sorgligt faktiskt. Hon låg i sin pyjamas och hade slagit i huvudet i räcket, och trillat ner på stenen därnere, berättar en annan granne.
Föll från fjärde våningen
Det är en kall kväll i februari. En 16-årig flicka har precis fallit ner från fjärde våningen rakt ner i en betongtrappa med stålräcken.
SOS 112, Vad är det som inträffat?
– Ja, alltså vi har haft en olycka, hoppat från balkongen. Det är tio minuter sen och det är ingen ambulans ännu.
Det är ambulans som är på väg ut till er.
– Jaha okej, men ska det ta så lång tid?
Alltså det är så att ambulansen står ju inte runt hörnet.
– Nänä men det är bara att konstatera, hon lever inte nu.
Flickan dog den här kvällen 2008. Vid första anblicken skulle man kunna tro att det handlade om ett självmord. Men polisen misstänker snart två familjemedlemmar för att ha legat bakom hennes död.
Uppmanas att ta livet av sig
Redan 2006 berättade Kaliber om hur tjejer uppmanas att ta livet av sig efter att dom ska ha dragit skam över familjen.
Det kunde handla om att de dejtade fel kille, var ute på kvällarna efter skolan eller umgicks för mycket med sina svenska kompisar. Poliser, advokater och stödföreningar vittnade alla om att det här faktiskt händer.
Då lät det så här i Kaliber:
”Uppsåtet från familjens sida är ju egentligen att mörda den här unga kvinnan men att hon ska sköta jobbet själv.”
”En handling som ser ut att vara ett självmord behöver ju inte vara ett självmord, det kan ju vara ett mord.”
”Antingen är det piller, eller så får dom hänga sig, hoppa framför tåg eller liknande.”
”Då finns det inga bevis då är det ju flickan själv som har gjort det.”
En av dom tjejer vi pratade med då var Ayse. Eftersom hon då levde under hot och var rädd lät vi en skådespelare läsa in hennes historia.
”Du kan ta livet av dig du är ingenting”
Ayse är 19 år och är en av dom tjejer som blivit uppmanad att begå självmord.
Under flera år levde hon under ständig kontroll av sin pappa.
– Om han inte kunde kontrollera mig så skämdes han inför hela släkten på något vis.
Han kunde vara misstänksam om jag kom fem minuter försent om jag hade varit och handlat liksom. Du ska inte ha smink på dig, du ska inte ha kjol.
Han har liksom sagt så här att du kan ta livet av dig du är ingenting.
En dag förstod Ayse att han menade allvar.
– Det var sommaren när jag var sjutton, i samband med misshandel då …
Ayses pappa lägger en snara runt hennes hals.
– Han sa att nu ska jag hjälpa dig att ta livet av dig.
Den här gången lyckades Ayse slita sig fri och efter ett tag lugnade hennes pappa ner sig. Men efter det här bestämde hon sig för att polisanmäla sin pappa.
– Det känns hemskt för man blir väldigt isolerad. Det finns ju de som man vill ha kontakt med som med mina småsyskon till exempel, jag vill ju inte bryta med dem men jag måste. Om jag bara lyckas hålla mig vid liv kan jag kanske vara en förebild för dem och vara till hjälp när de blir äldre.
Polisen lovade bättring
Det här var 2006. Då lovade polisen att man skulle bli bättre på att komma åt den här typen av brott. Nu har det gått fem år och vi vill veta hur det har gått.
I en förort till Stockholm ligger kvinnojouren Somaya. Här driver man en telefonjour och skyddat boende för dom unga tjejer och kvinnor som söker hjälp efter att de utsatts för hedersförtryck.
Här ska vi träffa Susanne Namaani som är verksamhetsledare. Platsen är hemlig och lokalen ligger gömd bakom en tjock glasdörr med tunga gardiner. Dörren öppnas och Susanne Namaani sticker ut armen och vinkar in oss från gatan.
– Hallå, välkommen … Du har kommit till vår besöksmottagning. Vi är väldigt noggranna med vår säkerhet, vi har ju högriskkvinnor som kommer till oss, kvinnor som av olika anledningar behöver skydd. Det är fara – det handlar om liv och död många gånger.
– Här har vi tjejjourens verksamhet.
Varje år tar man på Somaya emot ungefär 1600 telefonsamtal från tjejer och kvinnor som utsatts för hedersförtryck. Det är ungefär sex samtal om dan. Förra året hjälpte man också 65 av dom med skyddat boende.
Susanne Namaani berättar att hon ofta hör från tjejer att de uppmanats att begå självmord, efter att deras familj och släkt upplever att dom kränkt deras heder.
”Hon ska hoppa framför ett tåg”
– Ja, uppmaningar där hon ska hoppa ut genom fönstret, hon ska hoppa framför ett tåg. Jag har också varit med om att man har varit på en kryssning och så har mamman och mostern pratat med den här flickan att en utväg kan va ut över relingen…
Det är sånt du hör om vardagligen?
– Ja, det är det jag hör.
Inför vårt möte har Susanne Namaani gått igenom jourens interna logg för att se hur vanligt det är att tjejer och kvinnor som kommer till dom råkar ut för den här typen av förtryck.
– När vi tittade genom de personer som har bott hos oss det senaste året. Så var det mer än 90 procent av dom som har själva försökt att ta självmord, och där det har funnits nåt i bakgrunden om att dom själv ska göra det för att lösa situationen. Så vi pratar om ett allvarligt problem.
90 procent, det låter ju jättemycket.
– Ja, det är ju … Ja men nu pratar vi om de allra allra värsta som kommer till ett skyddat boende. Vi pratar ju inte om alla dom som utsätts för hedersrelaterat våld , för det är ju en jättestor grupp, men av dom som kommer till oss… ja då är det så många så det är allvarligt absolut.
8 av 13 vittnar om uppmanade självmord
För att få en övergripande bild över hur vanligt det här är har Kaliber kontaktat de större stödverksamheterna i Sverige som tar hand om tjejer och kvinnor som drabbas av hedersförtryck.
Vi har fått tag i 13 stödverksamheter runt om i Sverige.
Åtta av dom uppger att de har varit i kontakt med tjejer som har uppmanats att begå självmord.
Hälften av dom säger att de får höra om det ofta.
Zubeeyde Demirörs har jobbat med unga människor i hederskulturer i tio år på Elektra – en verksamhet inom Fryshuset i Stockholm.
– Det som har hänt de senaste åren är att det fortfarande förekommer.
– De här självmorden är inte, eller behöver inte vara självmord, det kan vara påtvingade brott, förstår du? Vissa föräldrar är väldigt tydliga med att säga att hade jag varit dig hade jag hoppat framför ett tåg, eller om jag vore dig skulle jag ta mitt liv, vad har du kvar att leva för? Hur kan du se människor i ansiktet, hur kan vi se människor i ansiktet?
– Om jag ska gå tillbaka i de tio åren som jag har jobbat så har jag hört det i var och varannan flickas historia. Det kommer fram.
Sara Mohammad jobbar på föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime och arbetar med att hjälpa utsatta invandrarkvinnor och flickor. Hon får flera gånger i månaden samtal av tjejer som uppmanats att begå självmord av sina familjer.
”Det drabbar vår heder”
För ett tag sen fick Sarah Mohammad kontakt med en 16-årig tjej som ringde och var förtvivlad. Hennes familj hade bestämt att hon skulle giftas bort med en äldre kusin i hemlandet. När hon vägrade blev hennes pappa vansinnig.
– Hennes pappa har sagt till henne: ”Begå själv självmord, jag vill inte smutsa ner mina händer med ditt blod. Det är bättre att du gör det du är en nolla. Fattar du inte att det här drabbar vår heder”.
En dag hade hennes pappa fått nog. Och flickan berättar att hon blivit slängd över balkongräcket av hennes äldre bror.
Men flickan överlevde fallet eftersom balkongen var på första våningen. Hon fick blåmärken och visade dom för sin lärare. Hon berättade också om det som hände hemma för lärarna.
– Skolan borde ju kunna läsa dom här signalerna.
Men de gjorde aldrig något?
– Nej.
Sarah Mohammad har tappat kontakten med den här tjejen och vet inte hur hon mår idag.
Så du vet inte vad som har hänt med henne?
– Nej jag vet inte det.
Tänker du på det?
– Ja, ofta. Jag tänker på vad har hänt med henne nu. Om dom har gift bort henne, om de har skickat henne till det gamla hemlandet.
Tiotal liknande händelser
Det här fallet ledde aldrig till en polisanmälan och så är det med många av de här fallen.
Men efter Kalibers reportage för fem år sen har ett tiotal liknande händelser nått polisen och uppmärksammats i medierna.
Då har det ofta handlat om unga kvinnor som fallit från balkonger och där polisen till en början har misstänkt att brott med hedersanknytning ligger bakom.
Vi har gått igenom 12 av fallen.
Mars 2007:
”Nyhetsklipp från Karlstad”
Tidningsbudet som hittar henne gör mun-mot-munmetoden men flickan dör i ambulansen på väg till sjukhuset.
Men man hittar ingen misstänkt och förundersökningen läggs ner efter tre månader.
Oktober 2007:
”Nyhetsklipp från Eskilstuna”
Den 14-åriga flickan får svåra skador på skalle, lungor och käke. Hennes mjälte blöder och hon får frakturer på axel, fotled och knä när hon faller från en balkong i Eskilstuna. Både mamman och pappan blir anhållna, misstänkta för mordförsök på dottern men släpps efter några dagar i brist på bevis.
Juli 2009:
”Nyhetsklipp från Malmö”
Bara fyra dagar efter att hon kommit till Sverige, faller en 28-årig kvinna ut från ett fönster i stadsdelen Nydala i Malmö. Kvar i fönstret hänger hennes morgonrockskskärp. I det här fallet trodde inte polisen till en början att ett brott låg bakom.
– Här gjorde man en initial bedömningen att det var en olycka och då gör man ju vissa tempon utifrån en olycksplats men då missar man ju andra saker än om man utgår från en brottsplats, säger Leif Fransson.
Polisen självkritisk
Leif Fransson var biträdande chef på Malmöpolisens avdelning för brott i nära relationer och en av dom poliser som jobbade med fallet när polisen fattat misstanke om brott.
Men även den här utredningen las ner. Och idag är Leif Fransson kritisk till hur den sköttes.
– De som har kommit först på plats har gjort vissa iakttagelser och då har man gjort bedömningen att detta kan hanteras som en olycka. Då missar man initialt vissa grejer som kan vara svåra lite längre fram när man fått en klar bild över vad som är på väg och har hänt. Som kan vara svåra att hämta hem.
Vad kan det vara för saker?
– Ja, till exempel en ordentlig avspärrning.
Men fallet med den 28-åriga kvinnan i Nydala är långt ifrån det enda som lagts ner. Ännu ett exempel är den utredning som gjordes efter att en 16-årig flicka dog efter ett fall från fjärde våningen i Hermodsdal i Malmö.
Vi är i polishuset för att gå igenom fem boxar fulla med dokument.
”Hon låg med huvudet på ena trappsteget”
… det är många tusen sidor av förhör, rättsmedicinska protokoll, kartor över familjeförhållanden och hot- och riskanalyser.
Bilden av vad som hände den där kalla kvällen i februari 2008 växer långsamt fram.
– Så kollade vi från balkongen. Jag har sett mycket men det där var sorgligt. Hon låg i sin pyjamas. Hon hade slagit i huvudet i räcket och sen trillat ner, berättar en av grannarna.
Den här grannen som bor på andra våningen hade varit hos sina föräldrar och kom hem strax efter att den 16-åriga flickan fallit den där kvällen. Han gick ut på sin balkong och tittade ner …
– Härifrån kunde man se allting. För hon låg fortfarande där. Det var fullt med blod och hon låg med huvudet på ena trappsteget.
– Jag kommer ihåg att jag hörde en smäll. Jag satt i stora rummet, berättar en av de andra grannarna.
På första våningen bor en äldre man sen tjugo år tillbaka. Han minns också den där februarikvällen för tre och ett halvt år sen.
Här är din balkong …
– Jag satt här och hade fönstret öppet. När jag tittade ut så såg jag en del folk här och nån som skrek nånting.
Mannen på första våningen kände inte flickan och vet inte om han stött på henne i området. men grannen två våningar upp minns henne …
– Jag har träffat på henne i trappan, sett henne på gården. Alltid ett leende på läpparna även om hon kommit ut från ett bråk. När hon kom ner från trappan, hon grät men ändå log. Om ni förstår vad jag menar. Det är tragiskt men vafan, jag vet inte …
Grannen på andra våningen säger att det ofta var bråk i lägenheten där 16-åringen bodde tillsammans med sin familj. Så här minns han en kväll i huset.
– En gång han kallade henne för hora och sa att hon skulle förstöra familjens rykte. Så smällde det i dörren och så hörde man sparkar. Sen hörde man henne skrika och sen var det tyst i några timmar.
Var det ingen här i huset som ringde polisen?
– Det vet jag inte. För jag vill helst inte lägga mig i folk.
Varför ringde inte du polisen?
– Å ena sidan är det inte min sak att lägga mig i. Det är familjens grej så jag lägger mig inte i sånt.
Vad tänker du om det idag då?
– Man kanske borde ha ringt.
Men vad hände då den där kvällen i lägenheten i Hermodsdal?
Enligt de två misstänkta familjemedlemmarna är de oskyldiga till flickans död.
Vi har förgäves försökt få tag på en av dom, men när vi pratar med den andre så säger han att han idag inte vill prata om det som hände.
Men det fanns vittnen på plats som säger att dom sett flickan bli puttad över balkongräcket. Bland annat hittades ett brev vid källartrappen.
”Varför? Jag såg det. Jag såg dig bli puttad ut genom balkongen. Vad har du gjort för att få detta straff som tjej?”
De två familjemedlemmarna anhölls samma kväll som flickan föll från balkongen, misstänkta för mord – på sannolika skäl – vilket är den högre misstankegraden.
Men drygt två veckor senare släpptes dom. Å utredningen fortsatte …
”Brott är svårutredda när det sker inom familjen”
Men i oktober samma år läggs den ner. Det går inte att bevisa att dom som varit misstänkta har gjort sig skyldiga till brott, skriver åklagare Lena Körner i beslutet. Men på grund av förundersökningssekretessen vill hon inte gå in närmare på varför hon inte väckte åtal.
– Alla brott är svårutredda när det sker inom familjen. Det finns ofta inga utomstående vittnen. Utan dom eventuella vittnen som finns är eventuella familjemedlemmar och det kan göra det svårt att få fram vad som verkligen hänt. Och då är det svårt att få fram stödbevisning som gör att målsägandens berättelse räcker.
– Jag känner igen parkeringen och nu när vi närmar oss huset känner jag igen mig, berättar Patrick Persson.
Frilansfotograf Patrick Persson var en av de som först kom till Hermodsdal där den 16-åriga flickan fallit. Han är ute på brottsplatser flera gånger i veckan och upplevde att polisen här hade svårt att hålla ordning.
– Efter ett tag så blev det ju ganska upprörd stämning här också därför att … vittnena var chockade och väldigt utagerande. Här blev en del scener här på parkeringsplasten och då bedömde i alla fall jag att det hade varit hjälp med fler polispatruller.
Patrick Persson säger att det ett tag bara var en enda polis på plats vilket gör det omöjligt för den polisen att hålla kolla på vem som pratar med vem.
– Det är ju självklart att när du har ett allvarligt brott eller ett våldsbrott som polisen misstänker begåtts på en plats så gäller det att sära på folk som kan vara inblandade i händelsen så snabbt som möjligt så dom inte ska ha den möjligheten att snacka ihop sig och komma med en samstämmig berättelse i ett senare skede.
Även åklagare Lena Körner håller med om att situationen i Hermodsdal var svår för polisen att hantera.
– Där beskrev ju poliserna en kaotisk situation, med väldigt många människor på plats som var ute och hade synpunkter och som på olika sätt försökte störa polisens ingripande. Och då kan det vara svårt att i det läget tänka klart och göra alla dom åtgärder man ska göra, men ju bättre man gör det, ju mer professionellt och ju fler poliser som kallas till plasten när man misstänker brott desto bättre är det. Och då missar man inte det här om det är ett hedersbrott eller inte.
Brister i polisens arbete
Efter Kalibers reportage för fem år sen så inledde Stockholms Universitet ett forskningsprojekt. Man ville veta varför de här uppmärksammade fallen inte gick att lösa.
Men forskningsprojektet kantades av flera problem.
Polisen ville inte lämna ut förundersökningarna i de flesta av fallen och dessutom hade forskarna svårt att få nya anslag.
Devin Rexvid är socionom och deltog i projektet.
Han fick ut i alla fall ut fyra förundersökningar där han snabbt kunde konstatera flera brister i polisens arbete.
– Dels handlar det om personalstyrka, att två polismän skickas till platsen där man har väldigt svårt att hantera en stor folkmassa, som dessutom pratar olika främmande språk som polisen inte uppfattar. Polisen vet inte vad de säger till varandra, om de instruerar varandra. Och i de fall där flickan har överlevt så händer det att släktingar och familjemedlemmar instruerar flickan. Vad hon får säga och inte säga till polisen.
Det handlar också om alternativa hypoteser. Vi har kunnat se att polisen jobbat efter hypoteser att flickan omkommit till följd av fallet, men det kan också va så att flickan har blivit bragd om livet innan fallet.
Men finns det nåt sånt fall du känner till?
– I det ena fallet fanns det indikationer på det.
Och vad hände med det fallet då?
– Ja, som i alla andra balkongfall så ledde det inte till åtal.
Boken som Sara Mohammad letar efter i sin bokhylla hos stödföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime har hon själv varit med och skrivit.
Det är en handbok riktad till åklagare om hedersrelaterade brott. Hon har även flera gånger hjälpt polisen i utredningar där heder finns med som motiv till brottet. Hon riktar också kritik mot polisens utredningar.
– De är absolut inte tillräckliga de utredningar som gjorts.
Ett problem som Sara Mohammad vill belysa är att polisen undviker att ställa viktiga frågor under förhör med de misstänkta. Enligt henne är polisen rädda för att betraktas som rasister. Det här menar hon leder till sämre utredningar eftersom polisen inte får hela bilden av vad som hänt i dom här fallen.
– Där har dom klart och tydligt berättat att dom är orolig för att bli kallad rasist och där man är försiktig för att gräva för mycket i olika fall för att inte bli kallad rasistisk.
– Vi har ju då en självpåtagen censur när det gäller att prata om vissa grejer. Vi måste vara oerhört politiskt korrekta i vissa avseenden då va, säger Leif Fransson.
Leif Fransson på polisen i Malmö, som var med och utredde ett av balkongfallen som lades ner, känner igen sig i Sara Mohammads beskrivning.
– Är det lite plumpa uttryck eller lite plumpa frågor så får du ju genast i nacken ”Är du rasist”. Man ska ju ha klart för sig att polis är ett yrke som alla andra. De flesta är beroende av den inkomsten. Ska jag då löpa gatlopp för att ställa vissa frågor? Näej. Tror inte det utan då väljer man att kanske inte ställa vissa frågor då va. Och då får man ju inte vissa svar.
”Det är så komplicerade ärenden”
Och det är Rikspolisstyrelsen som ansvarar över att poliser ute i landet har en tillräcklig utbildning och att de kan de metoder som behövs för att utreda de här fallen. Ulrika Herbst är avdelningschef vid Rikspolisstyrelsen.
– Just det att det är så komplicerade ärenden, gör ju att vi under flera år arbetet mycket intensivt och haft det här i fokus för att öka just kunskapen och höja kunskapsnivån.
Men trots alla de här åtgärderna lyckas man ändå inte åtala några personer. Vad tycker du om det?
– Det visar på svårigheter och det visar på att vi måste fortsätta det här arbetet.
Polishögskolan har ju en utbildningsdag där man utbildar polisen i hedersproblematik generellt. På två och ett halvt år så har man en dags utbildning. Tycker du att det räcker när det gäller att förstå den här problematiken?
– Det finns nog anledning att se över om man inte borde utöka det på något sätt, säger hon.
– När det gäller att hantera hedersrelaterat våld och förtryck så har det blivit bättre. Vi har höjt kunskapen i organisationen och vi har ökat medvetenheten om det.
Men inte ett enda fall har lett vidare till åtal. Vad ger det för betyg till polisen tycker du?
– Det enkla svaret vore väl naturligtvis att säga att det är ett underbetyg åt polisen. Och det är det säkert i vissa delar, men det tydliga fokus och vikten vi lägger vid att hantera de här ärendena på ett rättssäkert och professionellt sätt, det går inte att ta miste på, säger Ulrika Herbst.
Inga fler balkongflickor sa man efter Kalibers reportage för fem år sen.
Polisen lovade då att man skulle bli bättre på att lösa den här typen av brottslighet. Fler poliser skulle utbildas och få kunskap för att kunna se när det handlar om hedersrelaterade brott.
Men hur gick det då?
Jo, poliser har deltagit i en del föredrag och workshops och på polishögskolans två och ett halvåriga utbildning har man infört EN utbildningsdag generellt om hedersvåld.
Rikspolisstyrelsen har också tagit fram ett metodstöd för de poliser som arbetar ute i landet.
Men i Kaliber idag har vi hört forskare och stödföreningar vittna om brister i polisens utredningar. Å även inom polisen finns kritik mot hur man utrett fallen.
Och kanske det mest anmärkningsvärda – inte ett enda av dom fallen – som vi gått igenom – har lett till åtal.
Men vad hände då med 19-åriga Ayse som vi träffade för fem år sen? Hon som hade uppmanats att ta sitt liv av sin egen pappa.
– Jag studerar i USA. Och jag flyttade dit för över en månad sen. Så det är en ganska stor skillnad för hur det var för fem år sen.
I dag pratar Ayse med sin egen röst men av hänsyn till sina syskon vill hon inte ha med sitt eget namn.
Då, 2006, bodde hon på olika skyddade boenden. Idag har hon en egen lägenhet. Då, var hon arg och rädd, idag känner hon sig relativt trygg och gör vad hon vill, skriver vad hon vill och går vart hon vill.
– Traumatiska händelser är inget man ska försöka ta sig igenom på egen hand. Utan man måste våga ta hjälp av dom som finns omkring en och det var det som hjälpte mig.
Hur mår du idag?
– Jag mår bra. Jag mår jättebra faktiskt. Det tog ett tag alltså. Jag var jättenere ett tag men det löser sig. Jag tror det kan lösa sig för alla. Bara man får rätt hjälp. Jag tror att man faktiskt kan använda dåliga händelser till något bra. Jag vet inte om det var svar nog men det är så jag tycker och tänker och känner.
Läs mer om vårt reportage ”Balkongflickorna” från 2006.
Reportaget är gjort tillsammans med journalisten Anna Landelius. Research: Linnéa Hambe.
