Sparwenfeldt och de vita slavarna
På 1600-talet såldes hundratals svenska sjömän på den lokala slavmarknaden i Alger.
Forskningsresenären Johan Gabriel Sparwenfeldt får en chock när han anländer till den Nordafrikanska staden och gör upptäckten.
Han övertalar den svenska kronan att köpa svenskarna fria, men ställs inför ett dilemma. Hur värderar man egentligen ett människoliv?
Medverkande: Joachim Östlund, docent och lektor och Dick Harrison, professor.
Läs hela radiomanuset:
Miljöljud: Fartyg, fiskmåsar, hamn, skeppsklocka
En forskare och upptäcktsresande står på däck och blickar förväntansfullt ut över hamninloppet till Alger.
Det är slutet på 1600-talet och forskningsresenären heter Johan Gabriel Sparwenfeldt. Han har rest en hel del tidigare. Men aldrig har han varit så här långt hemifrån.
Alger känns både lockande och skrämmande på samma gång.
Joachim Östlund:
– Det var den mäktigaste så kallade korsarstaden som var ökänd vid den tiden.
Bakom de tjocka stadsmurarna kan han se hur myllret av vitkalkade hus klättrar sig upp över de höglänta kullarna.
– Man talade om den här vita staden för den lös som en juvel längs med kusten.
– Det var alla sjömäns skräck.
Under en lång tid har en omfattande piratverksamhet växt fram i Medelhavet med baser i Nordafrikas kuststäder.
Dick Harrison:
– Tripoli, Tunis, Rabat och Alger, organiserar stora sjörövarflottor, de åker ut, plundrar handelsfartyg, gör räder vid Sydeuropas kuster.
Miljö: Vågor, båtknarr, kanonskott
Sjörövarna eller korsarer som de kallas, de nöjer sig inte bara med att kapa lasten – även besättningen tillfångatas och fängslas av korsarerna.
– Nordafrikanska städer sätter sammanlagt hundratusentals européer i slaveri.
Att det var så många som drabbades är idag något som i Sverige har fallit i glömska. Men då var det något man kände till.
Joachim Östlund:
– Den här skräcken fick ju en enorm kulturell betydelse. Man skrev äventyrsberättelser och man hade ceremonier i kyrkorna och så vidare, så de var ju ökända och välkända de här vågade räderna.
Miljöljud: Sorl, hamnmiljö, landgång
Men när forskningsresenären Johan Gabriel Sparwenfeldt går i land i Algers hamn är det något helt annat som upptar hans tankar.
Han är nämligen här – utsänd av den svenske kungen, Karl XI, för att leta efter fornsvenska lämningar – som man tror ska finnas utspridda över världen.
Men det han hittar i Algers gränder har visserligen med Sverige att göra, men inte på det sätt som han har tänkt sig.
– Vi kan tänka att han rör sig mot den gamla stadsdelen Kashban i Alger, också ökänd för sin labyrintiska gångar där pirater så att säga levde rövare i de här krogarna och så vidare och där också sjömän kunde ses.
Doften av nybakat bröd och främmande kryddor slår mot Johan Gabriels ansikte. Alger är på den här tiden en bubblande metropol och har en av världens bästa marknader.
– Så det var synnerligen en internationell miljö, en av de mest internationella miljöerna man kunde färdas till under den här tiden.
I sorlet på de livliga gatorna hörs språk från vitt skilda världsdelar. Men ett av språken tycker Johan Gabriel känns påtagligt bekant.
– Och plötsligt så hör han då, svenska… människor som pratar svenska i Alger. Och det är det som chockar honom. De kommer fram till honom, rör sig emot honom…
Miljöljud: Marknad, sorl och kättingar
Människorna som han möter är svenska sjömän som har tagits som slavar. Runt anklarna har de kedjor men de verkar ändå kunna röra sig relativt fritt.
– Och dom, som han då säger, suckar, ber och gråter framför honom. “Hjälp oss, hjälp oss, hjälp oss”. Och han blir helt chockerad då, att han hör det här svenska tungomålet, och ser deras tårar och deras vädjan om hjälp. Och han försöker då samla sig och förstå vad som händer framför hans ögon.
Mötet med de svenska slavarna blir livsomvälvande för Johan Gabriel Sparwenfeldt som bestämmer sig för att han ska göra allt för att få dem fria.
– Alltså det är någon form av medlidande ju som väcks här inom honom. Och det påverkar honom och han vill ju hjälpa de här individerna. Och han lovar: “Jag ska hjälpa er”.
Programförklaring – Sparwenfeldt och de vita slavarna
Johan Gabriel Sparwenfeldts resa till Nordafrika bottnade egentligen i en galen idé. Det var uppsalaprofessorn Olof Rudbeck som hade blivit övertygad om att Platons mytiska berättelse om att det sjunkna Atlantis egentligen handlade om Sverige.
Professorn hade till och med påbörjat ett större bokverk – Atlantican – där han ville presentera bevis för att det svenskarna egentligen var ett folk som gjort stordåd.
Det var därför kungen hade skickat ut Sparwenfeldt på forskningsresan. Dokument, fornlämningar och andra spår av fornsvenskarnas utbredning i världen skulle stärka tesen om att Sverige var Atlantis.
Men när han istället upptäcker att hundratals svenskar har tagits som slavar och bestämmer sig för att försöka få dem fria ställs han inför ett dilemma: hur värderar man egentligen ett människoliv?
Forskaren förvånas av upptäckten
Miljöljud: Lunds universitet
– Välkommen till mitt stökiga rum.
Tack så mycket.
– Det ser inte klokt ut.
Det hela började av en slump. Det var när historieforskaren i Lund, Joachim Östlund läste en längre gammal text om Sparwenfeldt som det nästan i en bisats framgick att han även kämpat för att befria svenska slavar i Nordafrika.
– Jag blev oerhört förvånad och oerhört nyfiken och ägnade alldeles för länge för att skriva den här boken, men jag kunde inte släppa det och jag begrep inte detta, det har jag inte hört talas om detta.
– Så där började det äventyret, det här forskningsäventyret.
Scen: Joachim visar sin bok. Bokljud.
– Där har vi boken.
Den ljusblå boken som Joachim Östlund håller i händerna har han arbetat med i flera år.
– Det tog mig sju år och resor runt om i Europa, till arkiv i Paris, i Amsterdam, i Tyskland och även ner till Algeriet där jag jagade efter, likt Sparwenfeldt då, jagade efter dokument för att förstå detta och hitta spår.
– Så det är ett omfattande arkivprojekt detta att kartlägga sjömännens väg ner till Medelhavet.
– Så jag ville ju kunna förstå vad som hänt, hur hamnade de där? Vad hände med dem? Kom de hem någon gång och vad handlar det här om egentligen? Så det var början på den här boken om Saltets pris.
Kan du beskriva honom, vem var han?
– Han var en väldigt intressant person, han tillhörde en adelsfamilj och han var en boklärd person, ett språkgeni, det sägs att han kunde fjorton språk. Han var en orientalist, han var en boksamlare, han blev till slut diplomat, så han hörde till eliten.
Du hade något porträtt av honom här?
– Det stämmer. Man ser en rätt så självsäker individ. Uppklädd som tittar mot betraktaren med lite upphöjt huvud.
– Där har vi… där har vi honom…. Jag är ingen modehistoriker då men man ser ju hans eleganta kläder. Han är svept då i någon sorts mantel av förmodligen sammet då.
Guldfärgad?
– Guldfärgad ja precis. Och sen sin enorma gråa peruk, en maffig typisk 1600-tals peruk. Stor ska den vara, det är elegant.
Det ser ju ganska uppstyltat ut, hur tror du han såg ut på riktigt när han… tror du att han såg ut sådär när han reser runt?
– Det var nog mer praktiska kläder. Men det var viktigt med kläderna och det var ett sätt att manifestera sin status, så jag tror att, jag misstänker ändå att han hade det bästa han kunde ha på sig, på sig så att säga, när han rörde sig.
Miljöljud: Häst och vagn, kullersten
Efter att ha rest med båt och häst och vagn genom Europa på jakt efter svenska fornlämningar får Sparwenfeldt möjlighet att ta sig till Alger under franskt beskydd.
– Från Italien reser han med ett franskt skepp och han är förklädd till fransman också. För det är en farlig färd så att säga.
– Marocko hade en kaparflotta, Alger hade en kaparflotta, Och Tunis hade en kaparflotta och Tripoli hade en egen kaparflotta, som alla bedrev kaperier och sådana räder.
Skräcken på Medelhavet
Dick Harrison:
– Under 1500- och 1600-talet ökar volymen i det här fångantalet enormt.
Dick Harrison är professor i Historia på Lunds universitet och har skrivit flera böcker om slaveriets historia.
– Ja, det här är då organiserat, där det här en mycket viktig del i själva statsbudgeten.
– Även om det är en privat entreprenör så sker det i statlig regi.
– Man har då en organisation för vem som ska vara kapten, hur mycket man ska betala, och sen åker man ut och sen får man syn på handelsfartyg, det är små skonerter eller något annat som fraktar hudar eller socker. Enkla vanliga sjöfarare.
Det svenska fartyg fraktar från länderna runt Medelhavet vid den här tiden är framför allt salt – vilket behövdes för att förvara mat.
Bara Alger har vid den här tiden ett femtiotal skepp i sin kaparflotta så fraktfartygen har inte mycket att sätta emot ifall de blir överfallna.
Scen: Visar kaparskepp.
Joachim Östlund:
– Här har vi ett kaparskepp.
Joachim Östlund tar fram ett stort pappersark där man kan se ett av kaparskeppen – teckningen är från den här tiden.
Ja men det är lite spetsigt, man ser att det kan gå fort.
– Det var snabbgående skepp, under lång tid så var de rodrivna så att säga galärskepp, där kanske tre man satt vid varje åra. Och flera skepp agerade gemensamt. Och attackerade oftast ganska små europeiska handelsskepp, så de flesta europeiska handelsskeppen kanske var max omkring tio till tolv personer, som de omringade då och tog.
Men var de brutala?
– De var brutala, precis som den här tiden var brutal många gånger med hur man hanterade krigsfångar. En krigsfånge… antingen dödade man en krigsfånge eller så blev den krigsfången en slav.
– Det finns vittnesmål om att det utbröt strider då på skeppen, blodiga med dödlig utgång. Det finns beskrivelser från ett skepp från Göteborg som bestämmer sig för att försvara sig. Det blir väldigt blodigt och brutalt. Skeppet sätts i lågor och det skjuts…
– Varje skepp var ju utrustade med så kallade sprängkistor. En skyddsmekanism kan man säga, så på däcket placerades en kista med krut i. Och med metallbitar som hagel kan man säga, så när piraterna eller korsarerna äntrade skeppet så hade besättningen sprungit upp i masten, eller klättrat upp i masten och så sprängde man loss den här kistan, så det bara rensade däcket från dem som hade klättrat upp där. Det var en brutal tid, verkligen.
Samtidigt pågår den transatlantiska slavhandeln
Slavhandeln i Nordafrika sker samtidigt som den transatlantiska – alltså handeln med svarta människor som fördes över Atlanten för att arbeta på plantager.
Den transatlantiska handeln var vid den här tiden en ganska okänd företeelse hemma i Sverige, men efter Sparwenfeldts upptäckt berättas det istället om de fruktade korsarerna i Medelhavet.
– Så när man hörde ordet slav eller slaveri så var det… associationen ledde till det som skedde i Medelhavet.
– För det var det man talade om i kyrkorna. Och det var det som många familjer hade personlig erfarenhet av. Från sjöfartsorter som Karlskrona, Stockholm och Göteborg.
– Kunskapen om det transatlantiska, det var ganska okänt.
Sjörövarnas nordliga räder
Miljöljud: Båtknarr, sjögång
De Nordafrikanska räderna sker också längre norrut. Ombord har de nordafrikanska flottorna med sig europeiska sjömän som av olika anledningar har bestämt sig för att söka lyckan söderut och konverterat till islam.
Med deras hjälp och lokalkännedom om farvattnen kan sjörövarna lättare slå till mot byar och småstäder längs kusterna.
– Det var brutalt, man skulle sätta skräck i dem också. Man brände, härjade, plundrade, våldtog, dödade människor.
Räderna sker i England, Färöarna, Irland och Island blir särskilt drabbat då korsarerna vid ett enda tillfälle 1627 utanför Grindavik lyckas tillfångata en hel bys invånare – förutom dom 40 som man dödar.
Dick Harrison:
– Då åker man dit, flera skepp, slår till mot sydkusten på Vestmannaeyjar och roffar åt sig kanske 400 man, män, kvinnor och barn.
Joachim Östlund:
– För där tänkte man, där har dom inget bra försvar. Det var ett lovligt byte. Å de återvände också flera gånger dit för att hämta fler människor.
– Kvinnor var också eftertraktade och kunde exempelvis placeras i harem eller användas som sexslavar. Så likadant, unga gossar var ju också av intresse, det finns berättelser om att de också blev utsatta för sexuellt våld till exempel.
Livet som vit slav i Nordafrika
Väl tillbaka i de Nordafrikanska kuststäderna väntar ett liv som slav.
Dick Harrison:
– De förs in i nån sorts temporära fängelser. Sen förs de vidare till mer stationära fängelsevistelser. Till exempel en Banjo, ett gammalt badhus.
– Algers banjo var väldigt känd, där inhystes många slavar. Eller till en mazmorra, en underjordisk kammare, en gammal siloanläggning som var mycket värre att hamna i. I Marocko var det vanligt. Därifrån kan du sen plockas upp och lejas ut till förmögna stadsbor.
Såldes på marknad
Miljöljud: Stadsgata, sorl, slavmarknad
I utkanten av Kashban i Alger ligger slavmarknaden.
Joachim Östlund:
– Här ser vi en bild av ett slavtorg i Alger som jag själv har besökt.
På bilden ser man hur några av slavarna har radats upp för inspektion. Några andra står tätt ihop i en klunga – kanske är det en nyfångad besättning. Ångesten på torget är påtaglig och i de beskrivningar som har gjorts berättas det om att slavarnas ögon lyser av skräck.
– Här ser vi på de här transaktionerna, hur de här auktionsförrättaren går runt och ropar då, och hur man också undersöker människors hälsa.
– De tittar kvaliteten i munnen, om de har friska tänder eller inte. Då kan man avgöra om det är en adelsman eller en fattig person.
– Det var här de här transaktionerna genomfördes.
– Så man värderade deras fysiska status väldigt mycket. Här ser man att de är kedjade exempelvis. Det här kan vara en skeppsbesättning tas fram här. Och här ser vi spekulanterna som ska buda.
Vilka var de här köparna?
– Det var olika köpare. Här i Alger fanns det köpare från Tunis exempelvis, rika köpmän, och Dejen, alltså statsöverhuvudet var ju en av de här köparna. Som hade företräde till att välja vilka han ville ha.
– Sen fanns det olika rika kaptener som styrde korsarskepp, det fanns då den lokala eliten, som kunde buda på individer som de behövde.
Att auktioneras ut på en slavmarknad i Alger på 1600-talet måste ha känts hopplöst. Algers geografiska läge gör också alla flyktplaner meningslösa.
– Dels för att inåt landet var det farligt, det var öken, förenat med stora risker. Plus att hamnen var så välkontrollerad, plus att de hade då en fotkedja som avslöjade att de var ofria.
– De fick göra the hard labour, alltså tungt arbete. De jobbade i hamnen, de byggde hönshus, berättar någon, de bryter sten, de jobbar på sädesfälten, och tar de här typiska tunga jobben. Vissa var tjänstefolk, vissa var galärslavar.
– Den mest hemska formen av ofrihet och slaveri är ju galärslaveriet. Och sen kommer man till hamnen, och sen har vi hushållslavarna och sen har vi palatsslavarna.
Behandlades de illa?
– Det berodde på slavens sociala status. Ju mindre specialkunskaper och förmågor, eller om det var en ädling så behandlades du väl, men om du var en fattig bonde så var risken stor att du hamnade i ett galärskepp.
– Det var den mesta brutala formen av arbete och väldigt väldigt riskfyllt.
Vad var det då?
– Alltså de satt i de här Koshar-skeppen, fastkedjade vid en åra och slet och drev de här skeppen. Så det var den lägsta graden av ofrihet.
– Och då… livslängden var inte lång. Många dog av sjukdomar och så vidare, och förtvivlan av att hamna i den här främmande miljön.
Sparwenfeldt tar ett livsavgörande beslut
Miljöljud: Stadsmiljö, kättingar
När Johan Gabriel Sparwenfeldt möter de svenska slavarna i Alger bestämmer han sig för att han ska försöka få dom fria.
– Så det kan ju vara hans då, personlighet, som vi ser komma till uttryck här. Någon annan kanske inte hade gjort detta. Men han brydde sig om de här individerna och uppenbarligen påverkades han väldigt starkt av deras berättelser.
Korsarerna hade satt i system att sälja tillbaka fångatagna europeer till deras hemländer. Och processen att köpa dom fria var svår. Johan Gabriel Sparwenfeldt kommer snart ställas inför ett svårt val.
Men först behövde han kartlägga situationen, hur många var dom?
Men i Alger råder det pest vilket begränsar hans möjligheter att röra sig. Men likt en detektiv eller journalist börjar han samla in information om de tillfångatagna svenskarna.
Han reser också till Tripoli efter att han fått veta att det även där finns svenska slavar.
– Han får höra att de är ungefär 500 personer, det tror jag är en överdrift.
– Men det är en komplex situation, det är pest och det är massor med människor så han börjar liksom anteckna, han intervjuar dem, och frågar: “Vad heter du?”, “Var kommer du ifrån?”, “Vad hände dig?”, “Hur har du det?”, och så vidare.
– Sen så har vi tillgång till de här helt otroliga livsberättelserna från individer över hela Sveriges rike, från Göteborg, från Stockholm, från Vasa i Finland till Stralsund, överallt så har vi de här vittnesmålen från individer som kan berätta otroliga historier.
Några berättar att de arbetade ombord på på det svenska saltskeppet Delfin när piraterna anföll. Skeppet är hemmahörande i Göteborg och kapades tre år tidigare. Men andra har varit här betydligt längre.
– Vissa säger att de varit i Alger i 22 år och att de har sålts i omgångar.
Några andra berättar att de mönstrat på ett holländskt skepp som sen blev kapat. Men alla holländska sjömän köptes sen fria av den holländska staten, men svenskarna lämnade man åt sitt öde.
Avlägger rapport till kungen
Miljöljud: Harpa, slottsmusik
Tre år har gått när Johan Gabriel Sparwenfeldt äntligen återvänder till Sverige. Med sig har en skriven rapport som han redovisar för kung Karl XI.
– Han tar med sin berättelse, sin rapport, och möter Karl XI, Sveriges konung, och säger, lägger rapporten på bordet, “Vi måste rädda de här individerna”. “De har rätt till skydd”, “En människa är född fri”. och så vidare och att “Nu måste du agera här, det är din plikt som kung.”, “En kung ska ta hand om sina undersåtar, han är landsfader”.
– Och det dom har gjort för Sverige är ju jätteviktigt, de står ju för den här otroligt viktiga saltimporten. Vi måste skydda de här individerna som gör Sverige bättre. Så han driver det hårt.
– Och kungen håller med honom. Ja, det är klart att vi ska hjälpa de här individerna och sen sätts ett… processen startar så att säga. En friköpningsprocess.
– Och den visar sig också bli väldigt komplex. 1694 var det ju fred i Sverige så det fanns ju pengar i kassan så att säga som skulle kunna användas till detta.
– Till detta så får man också be om hjälp utifrån, alla pengar tas inte från statskassan utan man annonserar ju detta i kyrkorna så det blir ju befolkningen som också får betala för friköpningarna. Så det blir en stor internationell insamling för de här.
– Och det är enorma summor pengar som måste in här.
Nyheten om de svenska slavarna sprids över Sverige och kyrkorna engagerar sig i de tillfångatagna svenskarna öden. Och stora summor skänks i kollekten.
– Det som är intressant här är att det skapar sådana enorma reaktioner i Sverige. Man har de här kollekterna, man skapar ett friköpningssystem med agenter som Sparwenfeldt som åker ut och vill rädda dem.
– Och man har konvojer och det uppstår då en idé om att man har rätt till skydd helt enkelt.
– Och då träder Sparwenfeldt in i en ny roll, han blir nån slags diplomat då, och kommunicerar med de kontakterna han har och känner till då i Alger, den franske konsuln, Storbritanniens konsul och Nederländernas konsul.
Förhandlingar startar med Alger
Men efter den landsomfattande insamlingen uppstår ett problem. Pengarna räcker inte att köpa alla fria.
– Det är jätteproblematiskt. I processen märker man att pengarna inte räcker till. Vi kan inte rädda alla.
– Det är också något som diskuteras. Vilka kan vi rädda här? Å här kommer det lite mörkare sidan av hela det här ärendet.
Johan Gabriel Sparwenfeldt samlas vid förhandlingsbordet med andra beslutsfattare i Sverige när de ska bestämma hu de ska gå till väga. Men de ställs inför ett dilemma.
Vilka ska räddas och hur ska man värdera de tillfångatagna svenskarna individuellt?
Fler skulle kunna räddas om man valde ut de gamla, svaga och sjuka som kunde köpas fria för lägre summor.
Men om de istället valde dem som kan tillföra något t ex till Sveriges flotta skulle ju det också vara en vinst. Vilken anknytning de hade till Sverige var också en viktig faktor.
– Så han valde ju ut dem, och i de här resonemangen ser man hur de förhandlar om människovärdet.
– Så det man säger är att de vi har råd att rädda det är de unga, friska och de som har sitt ursprung i kärnlandet Sverige. För det finns ju många. Det svenska riket bestod ju av provinser också i Nordeuropa och i Finland.
– Så man prioriterar de som är mest svenska så att säga.
– Man använder termen rena svenskar så det finns en etnisk komponent också inkluderad i den här definitionen av människovärdet helt enkelt.
– Så det finns de som är skadade och gamla, de är visserligen billigare, men de har man ingen användning av. Så där se man den här logiken, som vi också känner igen från vår tid hur man prioriterar för att pengarna inte räcker till helt enkelt.
Hur reagerar han på det där, de resonemangen?
– Det avslöjar inte dokumenten, men det är det som skrevs ner.
– Man kan ju bara tänka hur det har känts för han har ju träffat de här individerna i Alger, han har mött dem ansikte mot ansikte och sett deras desperation och ångest. Så det måste ha varit ett fruktansvärt beslut att fatta, tänker jag.
Handeln med europeiska slavar var omfattande
Under de här åren mellan 16- och 1700 var handeln med förslavade européer i Nordafrika påtaglig. Joachim Östlund uppskattar att ungefär ett tusen svenskar drabbades. Enligt Dick Harrison var slavhandeln omfattande när det gällde européer i stort.
– Tittar man på forskningslitteraturen så går det att hitta summor på omkring en miljon. Det kan det ha varit, men vi vet inte för det finns sådana mörkertal i källorna. Det är under alla omständigheter hundratusentals människor.
Den vita slavhandeln har begravts i historien
Under arbetet med sin bok Saltets pris, förbluffades Joachim Östlund över att slaveriet på Medelhavet var så okänt.
– Hur kommer det sig att jag som historiker som har läst vid universitetet i 15 år blev förvånad av att hitta de här dokumenten och källorna och inte kände till detta. Varför står det ingenting om detta i våra historieböcker?
Varför gör det inte det då?
– Ja det är svårt att förklara, jag vet inte men, men vi har blickat västerut mot Amerika, för det är mer spännande.
Samtidigt som slaveriet på Medelhavet har fallit i glömska i Sverige så är det istället den transatlantiska slavhandeln som ofta speglas. Enligt Dick Harrison är det en fråga om perspektiv.
– Vi har valt bort den här Medelhavs-slavhandeln – och vi har valt in den transatlantiska.
– Och den är stor, den är förfärlig, men globalt sett är det bara ett kapitel av väldigt många.
Hur kommer det sig, tror du?
Vi har en begränsad möjlighet att fånga upp historiska problem i våra hjärnor. Vi är tvungna att välja och vraka för att skapa ordning i historien. Och då utgår vi från oss själva. Eurocentriskt. Och amerikacentriskt.
– Sen finns det en annan synvinkel och det är att vi… Det är okej på något sätt att skuldbelägga sig själv. ”Vi var så hemska och elaka och vi måste be om ursäkt.”.
– Då har du trots allt nån sorts historisk makt att utgå ifrån. Det var vi som var the bad guys. Det är mycket värre och svårare och mer tabubelagt att erkänna att man var den svaga parten. Att man var ett slavfolk.
Den här vetskapen, påverkar den skuldfrågan skulle du säga?
– Vetskapen borde påverka skuldfrågan. För man hamnar någonstans i en situation där, ska vi ta till oss allt det här så måste alla be om ursäkt för allt. Det finns inget folk som är oskyldigt till att ha bedrivit den här typen av brottslig verksamhet.
– Det här är politiskt sprängstoff. Går man så långt hamnar man i en situation där det här sökandet efter att be om ursäkt som vi kan se i västerlandet idag får ett löjets skimmer över sig när det visar sig att alla är skyldiga.
Förhandlingarna med Alger havererar
Men hur gick det sen för Sparwenfeldts fängslade svenskar i Alger? Inte så bra tydligen. När man har gjort urvalet om vilka som ska räddas har tiden gått och när friköpningarna ska ske har man svårt att lokalisera svenskarna.
– De försvinner, man hittar dem inte, några har dött. Så ärendet det rinner ganska mycket ut i sanden.
– Väldigt få blev friköpta, och många dog. Och vi vet väldigt lite om hur många som förtvinade där borta.
Efter misslyckandet arbetar Sparwenfeldt på diplomatisk väg för att en gång för alla få slut på slaveriet. Men han får aldrig uppleva freden mellan Sverige och Alger som skrivs på 1729.
– Sparwenfeldt lämnar jordelivet så att säga 1727. Två år innan man lyckas få fred med Alger. Så han upplever inte det nya tillståndet. Den mer fredliga fasen i de här relationerna.
I Alger idag kan man fortfarande hitta spår av de svenska slavarna som Sparwenfeldt upptäckte i Nordafrika.
– Det finns exempelvis familjenamn då, ”Al Suwidi”: ”Från Sverige”.
En av svenskarna som Sparwenfeldt hittade i Alger hette Johan Öman.
– Han bytte efternamn och konverterade till Islam. Och bytte namn till Khaled Al Suwidi. Khaled från Sverige. Så det… Al Suwidi, det namnet finns kvar än idag.
Du har hört ett program om den svenske forskningsresenären och diplomaten Johan Gabriel Sparwenfeldt.
– Hans historia berättar också om tillkortakommanden om det otroliga komplexa att skydda människan från olyckan.
– Där människovärdet verkligen preciseras och synliggörs då, som också förenar dom, den tiden med vår tid, tycker jag – där människovärdet är förhandlingsbart.
Radiodokumentären om Sparwenfeldt är ett av programmen i UR:s serie ”Tänka mot strömmen” som sänds i P1. Programmen i serien används också som underlag för undervisning på folkhögskolor. Producent Elin Iskra.
Lyssna på fler historiska dokumentärer.
