Ryszard Kapuściński – journalisten och sanningen
Journalisten och författaren Ryszard Kapuściński föddes 1932 i Polen. Som korrespondent bevakade han krig och revolutioner över hela världen, framförallt i Afrika.
Istället för att intervjua makthavare lyssnade han på folket som drabbats av kolonialism, inbördeskrig och giriga krigsherrar.
Kapuściński inspirerade journalister världen över och vann flera priser.
Men faktagranskare ifrågasätter sanningshalten i hans reportage. Frågan väcks nu från flera håll: hur mycket tummade han egentligen på sanningen?
Medverkande: Cecilia Uddén, journalist, Bengt Packalén, kulturjournalist, Anders Bodegård, översättare och Maria Söderberg, fotograf.
Radiodokumentären om Kapuściński får pris i New York
Under New York festivals prisades radiodokumentären och tog hem silver i kategorin ”Biography”.
Läs hela radiomanuset:
Anders Bodegård:
– Han var så förtjusande. Man blev alltid lite förälskad i honom. Man vågade nästan inte titta ordentligt på honom.
Cecilia Uddén:
– Det är ju det man uppskattar, hans beskrivningar, hans reflektioner, hans observationer, och det är det som gör honom till en stor berättare.
Bengt Packalén:
– Han log väldigt mycket. Lite finurligt. Man ser det på bilderna av honom, han har nästan alltid ett litet leende. Han hade liksom glimten i ögat. Det är ju ett fantastiskt sätt att få folk att prata, att öppna sig, att inge förtroende, och det var han en mästare på.
Brinnande vägspärrar i Nigeria
Nyhetsklipp:
”There was a bloodless coup today in Nigeria.”
Miljö: Radiobrus
Nigeria 1966. Landet är på väg att kastas in i ett blodigt krig.
Nyhetsklipp:
”Fighting in this war is sporadic. There are a few fixed military positions. No real frontlines. Many hit and run raids by both sides. And an occasional big battle for a city och a road junction.”
Miljö: Motorljud, grusväg, fåglar
Den polske journalisten Ryszard Kapuściński färdas med bil på en gropig och dammig landsväg i Nigeria. Den rostbruna vägen slingrar sig igenom ett grönt landskap.
Bengt Packalén:
– Det fanns ingen centralmakt som hade kontroll över landsbygden.
– Myndighetspersoner vågade inte röra sig ensamma längs landsvägarna utan så fort man kom utanför civilisationen så var det olika rebellgrupper och miliser som kontrollerade landet.
– De upprättar vägspärrar och han får för sig att han ska ta sig fram där.
Ryszard Kapuściński är nervös. Han kör förbi en by som står i lågor. Den oppositionella milisen har gjort sig känd för att bränna människor levande.
Han passerar flera vägspärrar. Mitt i vägen ligger stora bål av brinnande stockar.
Miljö: Nigerianska röster
Han stoppas och blir utdragen ur bilen. Han omringas av beväpnade unga män i blå-vita milisuniformer. De är drogpåverkade och vill att han ska ansluta sig till deras politiska parti. Men medlemsavgiften kostar.
Han försöker pruta och blir slagen. De dränker in honom i bensen – en vätska lika lättantändlig som bensin.
De siktar på honom med sina gevär och trycker sina knivar mot hans kropp. De säger att de ska elda upp honom om han inte ger dom pengarna.
Kapuściński lyckas köpa sig fri.
– Och till sist hade han inga pengar kvar att muta de här miliskillarna med.
Det är fortfarande en bit kvar att köra. Han är villrådig och rädd.
– När den tredje vägspärren dyker upp så kan han inte göra annat än att sätta gasen i botten och så kör han igenom eldarna som dom har satt upp för att spärra av vägen.
Miljö: Accelererande motor
Kapuściński störtar rakt in mot den brinnande vägspärren. Hastighetsmätaren är uppe i 140. Milismännen kastar bensinflaskor mot honom.
Han känner hur bilen hoppar till och hur hela underredet skramlar. Mot vindrutan – ett regn av gnistor.
Men plötsligt är ropen och elden bakom honom. Han blickar bakåt och förstår att han har klarat sig.
– Och det är… en fantastisk historia, den är koncentrerad, den är spännande och den beskriver det politiska läget.
Programförklaring – Journalisten och sanningen
Musik: Bildningsbyråns ljudmatta
Kapuściński är journalisten som med sitt varma leende och mjuka röst lyckades – med livet i behåll – bevittna revolutionen i Iran, störtningen av Haile Selassie i Etiopien och rapportera från militärjuntornas Latinamerika.
Sammanlagt bevakade han 27 revolutioner över hela världen. Framförallt i Afrika.
Han ville visa oss verkligheten. Något som var på riktigt och sant.
Ryszard Kapuściński:
”People need something which is very authentic. They are tired of this world of illusion.”
”The best way to prove this authenticity is with your own presence. I was there. I have been there.”
”Jag var där och jag såg vad som hände”, säger Ryszard Kapuściński i en intervju.
Men var allt verkligen sant?
Röster på stan:
Hej, litar du på journalister?
– Inte alltid, det gör jag inte. Ofta kryddar de till lite alltså det finns vissa…
– Det beror lite på vilken tidning jag läser. Vissa tidningar litar jag mer på än andra.
Men kan det vara okej att journalister ibland hittar på, lägger till en detalj för att göra historien bättre?
– Man ger ju ut fel information då, det är inte okej. Folk läser ju tidningen för att de vill veta vad som händer i världen, så varför skulle man skriva nånting som inte har hänt, eller lägga till någonting som inte är sant. Det tycker jag inte faktiskt.
Den fattiga uppväxten i Pinsk
Ryszard Kapuściński:
”Well I was born here in this apartment. And I still have a picture of me, two years, from this balcony here.”
I en tv-dokumentär visar Ryszard Kapuściński upp sitt barndomshem. Han föddes i en fattig familj 1932 i den lilla staden Pinsk som då tillhörde Polen, och som nu är en del av Vitryssland.
Allt är slitet. Och färgen på väggarna har flagnat. När han växte upp var Polen en kommunistisk diktatur – städerna gråa och instängda.
Kapuściński drömde om att resa och se världen. En omöjlighet i Östeuropa vid den här tiden.
”We are very landlocked in Eastern Europe. This is a very unusual river.”
Kapuściński har tagit med tv-teamet till floden Pina som rinner genom den lilla staden. Det är vinter och floden är täckt av ett tjockt lager av is och snö.
”Because during the summertime if you take the boat from this place you can reach all the seas, all the oceans in the world.”
Han ritar upp en karta i snön med sin fot…. och säger att man från den här floden kan ta sig till hela världen.
”…to Dnepr. And then thru Dnepr we pass Kiev. And we go to the black sea. That’s the black sea. Then we pass Istanbul. We pass Turkey….”
Miljö: Krig, stadsljud Warszawa, kyrkklockor
När andra världskriget bryter ut blir Kapuściński och hans föräldrar tvungna att fly. De tar sig till Warszawa där han växer upp. Här studerar han historia på universitetet och börjar skriva för en större nyhetstidning.
Kapuściński blir utrikeskorrespondent
1958 får han jobb på den polska telegrambyrån PAP. Han är då 26 år gammal.
Som ensam reporter får han i uppdrag att bevaka Afrika – alltså hela kontinenten. Han börjar i Ghana som året innan har blivit självständigt från britterna. I Afrika pågår en frihetsvåg.
Kapuściński är med och bevittnar när de gamla kolonialmakterna börjar ge sig av.
Nyhetsklipp:
“Independence comes to the Belgian Congo.”
“We also declare that Africa for the africans, means Africa for the africans.”
Men de nya staterna som håller på att bildas drabbas gång på gång av blodiga interna konflikter.
Nyhetsklipp:
“The new nation is destined for crisis, kaos, conflict.”
“Reports of the number of dead or wounded is leap almost every hour. More bloodbaths may be expected, before the agony of the Congo is ended”.
Bengt Packalén:
– Han var annorlunda på det sättet att han hade så väldigt lite resurser att röra sig med. Så han såg andra saker.
Bengt Packalén är pensionerad kulturjournalist och har träffat Kapuściński flera gånger.
– Eftersom han inte kunde resa och planera så mycket så var han ofta på plats just när någonting hade hänt, för alla andra hade stuckit, men han stannade kvar för att se följderna av omvälvningarna.
– Eller så hade han inte hunnit iväg när någonting nytt hände. Då var han först på plats. Det är en blandning av bristande resurser och otrolig nyfikenhet som gjorde att han hann med nästan 30 krig eller revolutioner.
Ryszard Kapuściński:
”I was the only sole correspondent for the whole Africa.”
”And Africa is now 52 states. So I had to rush from place to place constantly. Just moving from one revolution to another revolution.”
Men Ryszard Kapuściński var inte som andra reportrar.
Intervjuade vanliga människor
Istället för att intervjua makthavare och ministrar, gav han sig ut, och vände sitt öra till dom som drabbades – av kolonialismen, av inbördeskrigen och av giriga krigsherrar.
Bengt Packalén:
– Han tog inte in på de fina hotellen där de andra krigskorrespondenterna satt i baren och söp. Utan han tog in på lokala ställen, bodde bland folket.
– Han hade inte råd att flyga härs och tvärs utan han liftade och han vandrade till fots och han åkte snålskjuts på kollegor och han hade till och med själv något bilskrälle som han tog sig fram på längs ofärdbara vägar. Så hans perspektiv var ett annat.
Miljö: Nigeriansk marknad
Kapuściński reser runt i Afrika. Det blir ibland farligt. Flera gånger blir han fängslad och nära att bli dödad. Men trots det är det få som beskriver honom som en macho-reporter. Snarare som ödmjuk, stillsam och inlyssnande.
Miljö: Hotellrum, tänder en cigg, telex
Han har beskrivit hur han ofta – om kvällarna – satt i trånga hotellrum och väntade på att få skicka hem sina nyhetstexter till telegrambyrån i Polen.
Det var ensamma timmar och ingen att prata med. Därför rökte han hela tiden.
Han sa att röken gjorde att åtminstone nånting i rummet rörde på sig – att det var lite som att ha sällskap av en hund eller en katt.
När det äntligen blev dags att lämna sina rapporter gjorde han det med telex – en gammal apparat som på den tiden gjorde det möjligt att skicka hem texterna till Polen. Men tekniken var dyr.
Bengt Packalén:
– Det skulle vara kortfattat, för att varje ord, som någon sa, var att varje ord sparade pengar åt den polska staten. Så att han blev specialist på att uttrycka sig väldigt exakt.
Kapuściński själv, tyckte att det var frustrerande, att behöva beskriva en hel revolution på en enda sida.
Ryszard Kapuściński:
”So it was a terrible job. And on one page of manuscript I had to describe the whole revolution.”
Kapuściński börjar drömma om att få skriva längre reportage. Han tyckte inte att de korta texterna sa någonting om färger och lukter och verkligheten.
”So I said, well I am the only one in this place. I have to write something more. And then I start to write my books.”
Inspirerade andra journalister
Med sina reportageböcker inspirerade Kapuściński journalister över hela världen. En av dom var Sveriges radios bortgångna korrespondent Kjell-Albin Abrahamson – här i en intervju från 2007.
Kjell-Albin Abrahamson:
”Han har lärt mig, jag tror ingen annan journalist och författare, har betytt så mycket för mig personligen, framförallt så lärde han mig att det här är ett yrke som kräver anständighet”.
”Det är så lätt att bli cyniker i den här branschen. Och blir man cyniker så kan man inte känna den empati och den medkänsla med dem som har det svårare i samhället. Den empatin och den medkänslan är en förutsättning för att man ska kunna vara en levande och kännande journalist”.
Kapuściński förändrade också många journalisternas sätt att rapportera.
Cecilia Uddén:
– Han var annorlunda för att han sökte upp folk och pratade med folk, det var det som fascinerade mig också.
Cecilia Uddén är Sveriges radios nuvarande korrespondent i Mellanöstern. På den tiden – på 50- och 60-talet – var det få journalister som intervjuade vanliga människor, säger hon.
– Man var korre ungefär på samma sätt som man var diplomat. Man träffade företrädare för en regering. Det var ändå korrens främsta uppgift, inte att vara ute och prata med folk.
– Sen finns ju den litterära aspekten av detaljbeskrivningar som jag tycker är lysande, där han gör observationer som de flesta reportrar inte gör.
– Han kommer till en minister i något afrikanskt land, Ghana tror jag, och så beskriver han hur ju högre upp i hierarkin man är desto högre upp får man sitta i huset, för där högst upp fläktar det mer än längst ner så där blir det svalare och behagligare och sådana små saker som är viktiga för sammanhanget.
Bengt Packalén:
– Han jobbade skönlitterärt på det sättet att han tar den lilla detaljen och låter det representera något större, och han var en mästare på det.
En julafton i Uganda
Miljö: Trummor
Arkivklipp:
”Field marshal Idi Amin became president in Uganda 1971. He slaughtered thousands of innocent Ugandans in a campaign of ethnic cleansing. And executed his enemies live on television.”
När Kapuściński ska beskriva diktatorn Idi Amins övergrepp mot befolkningen i Uganda utgår han just från en detalj. Hans historia tar form under torghandeln i staden Kampala.
Miljö: Uganda, torghandel
Bengt Packalén:
– Han går till torget. Det är julafton, och hemma i Polen äter man Karp till julen. Så han vill absolut ha en fisk.
Miljö: Marknad, fåglar
Det har länge varit brist på mat och de rostiga marknadsstånden står nästan tomma.
Men äntligen kommer fiskarna i en lastbil med dagens fångst från Victoriasjön.
En stor fet fisk, drypandes av vatten dunsar ner från lastbilsflaket.
Den visar fortfarande tecken på liv och fiskens mun har ett monstruöst mustaschprytt leende.
Kapuściński förväntar sig jubel på torget. Men det är alldeles tyst. Alla bara stirrar på den enorma fisken som ligger och glittrar i solen. Alla förundras över hur stor och fet den är.
Nån bryter tystnaden, och ropar: Port Bell!
Det går ett sus över torget.
Port Bell är hamnområdet där torterarna slänger i liken i vattnet.
– Poängen är ju att den här stora feta fisken då uppenbarligen hade fångats där man brukar slänga ner dom mördade. Och han låter sig förstå att den har ätit sig fet på liken.
Böckerna leder till framgång
Ryszard Kapuścińskis berättelser och reportage från Tredje världen leder till framgång. Han släpper flera böcker.
Kejsaren – om Haile Selassies fall i Etiopien. Ebenholts och Shahernas Sha – om revolutionen i Iran.
När de senare översätts till andra språk på 80 och 90-talet blir framgången ett faktum. Man talar till och med om att det råder Kapuścińskifeber.
Anders Bodegård:
Anders pratar polska.
Anders Bodegård har översatt de flesta av Kapuścińskis böcker från polska till svenska.
– Det var ju oerhört spännande. Man ville översätta det här, och skriva det här på svenska. De är så rika också de här böckerna. De är så fulla av stories och av vyer, och av upptäckter.
Anders Bodegård har med fotografen Maria Söderberg gjort flera resor tillsammans med Kapuściński. Bland annat till hans hemstad Pinsk.
Maria Söderberg:
– Vi blev en trio under de här resorna som var bland det roligaste jag har gjort faktiskt.
Men att Kapuściński blivit så populär gjorde det svårt när de skulle planera resorna. De minns hur alla höll på att dra i Kapuściński vid den här tiden.
– Han var ju hett eftertraktad. Det var ju svårt att boka in honom. Bokmässan.
– Han tyckte det var jätteroligt att signera böcker, och log och var artig, men han drog sig gärna undan. Han hade en väldigt stark integritet.
Kapuściński blir översatt till 30 språk. Han vinner priser. Och i Polen, sägs det, är han lika populär som påven. Flera gånger är det nära att han tilldelas nobelpriset i litteratur.
Börjar bli ifrågasatt
Men Kapuściński skulle få problem. När hans bok Kejsaren släpps i USA börjar faktagranskare ifrågasätta sanningshalten.
Kulturjournalisten Bengt Packalén kommer ihåg hur en annan journalist beskrev reaktionerna.
Bengt Packalén:
– Han fick frågan av dessa sakliga amerikaner att “är det här fakta, är allting sant?”
– Och han insåg att för att hålla sig kvar på försäljningslistorna så måste han påstå att det är så.
– Fast han i själva verket var mer intresserad av det här poetiska sättet att skriva. Och att han sen blev lite fast i den här inställningen att allting var exakt såsom han hade skrivit det.
Röster på stan:
Hej, jag kommer från radion, kan jag fråga dig?
– Ja, fråga…
Kan man lita på journalister tycker du?
– Det måste man väl göra.
Varför då?
– Man hoppas ju att det finns en yrkesstolthet som alla andra yrken.
Men kan det vara okej om en journalist hittar på vissa detaljer för att göra ett sammanhang tydligare?
– Ja, så länge det inte sätter en människa i en dålig sits eller så, så tycker jag det. Om det hjälper lite grann kan jag leva med det.
– Nej, det tycker jag inte. Alltså journalistik måste va korrekt i minsta detalj.
Men kan det va okej i böcker, där man skriver lite mer litterärt, att hitta på lite detaljer eller säga att man va på platser som man kanske inte va på?
– Jag tror att det kommer ofta ikapp en tyvärr. Man ska nog försöka hålla sig till sanningen så mycket som möjligt.
Är det ett problem tycker du, om det här sker?
– Ja, absolut.
Varför då?
– Vem ska man lita på? Journalistik för mig är ärlighet. Jag vill inte läsa någonting och undra om det är sant.
Små felaktigheter pekas ut
Kapuścińskis böcker börjar blir allt mer ifrågasatta. Varför påstår han att Haile Selassie inte kunde läsa? Varför skriver han att vissa stammar i Sudan livnär sig enbart på mjölk?
Små felaktigheter pekas ut och intervjuade personer börjar också träda fram – besvikna – efter att dom känt sig felciterade. En av kritikerna är den amerikanska Afrikaexperten professor John Ryle som diskuterar frågan under en författarkväll.
Professor John Ryle:
”The Emperor is a incredible gripping book, but if you are interested in the modern history of Ethiopia, there are very big questions about it.”
Det är felaktigheter och mycket verkar vara påhittat, påpekar John Ryle. Enligt honom är böckerna mer som sagor än journalistiska reportage.
2007 dör Kapuściński 74 år gammal. Kritiken mot honom fortsätter även efter hans död.
Först avslöjas det att han under sin tid som korrespondent arbetat som informant för den kommunistiska diktaturen i Polen under kodnamnet “Poeten”.
Men kritiken får inget direkt fäste. Man sa: “att alla journalister var tvungna att göra så på den tiden”. Dessutom har det framkommit i polisarkiven att Kapuściński aldrig återvände med någon information som var av värde.
Men 2010 släpps en ny bok i Polen. Det är Kapuścińskis vän och journalistkollega Artur Domoslawski som skrivit en biografi om honom.
Med hjälp av Kapuścińskis privata arkiv har han följt i hans fotspår. Och vad han hittar är inte smickrande. Så här lät det när Sveriges radios korrespondent Kjell-Albin Abrahamson rapporterade om den nya boken.
Kjell-Albin Abrahamson:
”Barndomen var inte alls fattig som Kapuściński så inlevelsefullt skildrat och inte hoppade fadern av järnvägstransporten från en säker död i Katyn.”
”När Kapuściński påstod att han blev vän med Che Guevara i Bolivia, med Salvador Allende i Chile och med Patrice Lumumba i Kongo så är det minst en tvåtredjedels lögn. Kjell-Albin Abrahamsson, Kulturnytt, Gdansk.”
Anders Bodegård:
– Det är mycket förtal i den tycker jag.
Översättaren Anders Bodegård var mycket skeptisk till boken när den kom.
– Jag accepterar inte den boken. Eller vad gör man, jag har inte bränt den. Haha. Men jag tyckte inte det var fair att göra en sån bok.
I boken går Artur Domoslawski igenom Kapuścińskis liv och intervjuar personer som var med vid samma situationer som Kapuściński. Hans slutsats är att Kapuściński överdrivit och ljugit.
Det handlar om att han inte varit vid platser – just när händelser som han har beskrivit har hänt – och att han överdrivit när han beskrivit hur han flera gånger lyckats fly efter att ha blivit dömd till döden.
Även fotografen Maria Söderberg har haft sina misstankar över vissa detaljer.
Maria Söderberg:
– Sen har jag frågat Kapuścińskis närmsta vänner, och de säger de bara, “Ja, men det är klart att han hittar på”.
Även Anders Bodegård tvivlar på att precis allt Kapuściński har berättat skulle vara helt sant.
Anders Bodegård:
– Han har säkert överdrivit och delvis hittat på. Han är ju författare.
Men du tror du att han har gjort det?
– Ja, någonstans har han väl hittat på någonting.
Sveriges radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén tycker att det skulle vara oförlåtligt om det skulle vara så.
Cecilia Uddén:
– Det förändrar synen på honom radikalt. Man tycker då att man inte kan lita på någonting. Som reporter måste man ha en trovärdighet som gör att, kommer det fram såna saker som att man har hittat på, då är hela ens trovärdighet försvunnen.
– Även om det här kanske va två, tre, sju, åtta små unika fall som inte borde påverka en hel livsgärning, men det gör det. Det tror jag är oundvikligt.
Men hur var det då med fisken? Den som hade ätit sig fet av mördade tortyroffer i Victoriasjön.
Enligt Artur Domoslawski är även detta en lögn.
I boken slår han fast att anledningen att fiskarna i sjön blivit större berodde på att man i ett projekt just vid den här tiden planterat in en ny sorts fisk i sjön från Nilen.
Men å andra sidan. Även om det är så – visar det verkligen att Kapuściński ljugit?
För går det ens att bevisa – exakt vad en fisk i en sjö på 70-talet – har ätit för att bli tjock?
Bengt Packalén:
– Texterna håller. Det han skriver är så starkt. Det han förmedlar känns väldigt riktigt och jag tror också att det är riktigt. Sen kan någon detalj vara lite glidande, någonting kan han ha… för att göra texten mer engagerad, för att göra sammanhangen tydligare.
Men är det ett problem tycker du?
– Nej, jag tycker inte det är ett problem, om det blir bra texter så är det roligare att läsa.
Men när du läser den här historien om Kapuściński som åker genom brinnande vägspärrar i Nigeria. Tror du på det då? Har det hänt detta?
– Jag skulle tro att det har hänt, men jag kan ju inte vara säker på det.
Radiodokumentären om Ryszard Kapuściński är ett av programmen i UR:s serie ”Tänka mot strömmen” som sänds i P1. Programmen i serien används också som underlag för undervisning på folkhögskolor. Producent Elin Iskra.
Lyssna på fler historiska dokumentärer.
