På Själafiske i kyrkan

De kristna frivilligorganisationerna har alltid gett en hjälpande hand till de svaga i samhället.
Är det bara den goda samariten som får agera förebild, eller kan man på det här sättet fylla de tomma gudstjänstbänkarna?

Reportage i Aluma i januari 2010. Text: Mikael Funke. Foto: Åsa Wallin.

Under julen 1974 klädde sig Pockettidningen R:s reporter Jan Dahlman som hemlös. Han söp ner sig och infiltrerade de kristna hjälporganisationerna. Som den första wallraffande reportern i Sverige försökte han blottlägga hjälporganisationernas dolda agenda. Att frälsa de förtappade.

– Ingen hade koll på det här då, det var helt outforskat och okänt, säger Stig Edling före detta redaktör på Pockettidningen R.

”Några dagar före jul. Sjavigt klädd stryker jag framför Nalenpalatset i hopp om att någon skall ta tag i mig och föra in mig på den smala vägen”, börjar reportern sin artikel som wallraffande reporter. Han söker upp värmestuga efter värmestuga och presenterar sig som en som alkoholiserad journalist på dekis. Artiklarna resulterade i ett helt nummer med rubriken ”Själafiske”, där man kritiskt granskade kyrkorna och deras insatser till hemlösa och missbrukare.

– Våra fördomar var att det skulle vara ännu värre. Men de försökte ändå få med reportern i morgonbönerna och frälsa honom . Vi var de första som granskade kyrkan på den tiden, säger Stig Edling. Efter att numret kom ut 1975 blev det debatter både i tidningar och i tv.

– Jag tror att den efterföljande diskussionen förändrade kyrkan, säger Stig Edling som inte tror att de kristna frivilligorganisationerna försöker fiska själar längre.

PRINCIPIELLT UTTAG

I dag, 35 år senare, sitter hemlöse Hans Olsson på Stadsmissionens café David för hemlösa i Malmö. Vi har träffats för att diskutera hur det är nu som hemlös. Fiskas det några själar på Malmös härbärgen och församlingar?

– Vissa försöker ju locka in en i de där tankegångarna. Det finns där, även om de inte uttalar det direkt, säger han. Hans Olsson är 63 år och uppväxt på Möllevången. Han har varit hemlös i 15 år och varit på de flesta kyrkliga organisationerna som funnits i Malmö det senaste årtiondet.

– Själv är jag ateist, tänk på alla krig i historien som har religiös anknytning, säger han.

– Jag bestämde mig på 70-talet när de de andra prästerna inte tyckte att det var naturligt med kvinnopräster. Då bestämde jag mig och gick ur kyrkan helt, säger han.

Hans Olsson har bott på bland annat Vallhems härbärge. Ibland går han till stadsmissionen för att äta. Där har han inte upplevt att någon försökt frälsa honom. Men när han för ett tag sen började gå till Betaniakyrkan som bjöd på smörgåsar kände han sig påpassad.

– De var väldigt trevliga där. De ställde verkligen upp och hjälpte en med att ringa myndigheter och så, säger han.

– Man behöver ju det där sociala också.

Ju mer tid han vistade på Betaniakyrkan desto ivrigare blev de att sprida sitt budskap. I anslutning till att de bjöd på mackor hade de även en högmässa. De läste från bibeln och sjöng psalmer.

– Det var helt frivilligt, men man kände ändå att man var tvungen att ställa upp, eftersom de hade bjudit på mat, säger Hans Olsson.

– De försöker ju locka in en i de där tankegångarna. Det finns ju där även om de inte uttalar det direkt. Jag tycker att var och en ska få ha sin tro man ska liksom inte försöka indirekt eller direkt påtrycka folk, säger han.

ALLA VÄLKOMNA

På Stadsmissionen har de också gudstjänst varje söndag. Men här vill man inte riktigt förlika sig med tanken om själafiske.

– Det är ju inte vårt syfte att frälsa eller omvända. Utan mer att stärka personerna och inge hopp, säger Cecilia Bruhn, på Stadsmissionen.

– Vi siktar in oss på tre sätt – de medicinska problemen, de sociala och de andliga. Det andliga gör vi genom att vi har en präst på plats. Han finns tillgänglig och har många samtal med besökarna. Men hans funktion är inte att omvända någon, säger hon.

Hur tycker du att man ska göra om man är hemlös och till exempel ateist eller muslim och det bara finns kristna härbärgen att tillgå?

– Hemlösa muslimer finns i vår verksamhet. Alla är välkomna oberoende av religionstillhörighet, säger Cecila Bruhn. Klockan är 10 på förmiddagen. Betaniakyrkan öppnar ännu en gång sina portar för hemlösa. Klockan elva blir det gudstjänst och nattvard. Bön och lovsång står på schemat. Hans Olsson har beslutat sig för att inte återvända till Bataniakyrkan. Hans plats bland bänkraderna gapar tom. Hans själ har inte nappat.