Gabriele D’Annunzio – poeten bakom fascismen
Genom sitt övertygande sätt och sina glödande tal lyckades Gabriele D’Annunzio förföra den italienska befolkningen att vilja gå med i första världskriget.
När kriget tog slut blev han besviken och kände ”stanken av fred”.
Hans privatliv var spektakulärt, han var en superkändis och en glamourös playboy.
Men vem var mannen som banade väg för både Hitler och Mussolini och vad gjorde honom och fascismen så förförisk?
Lyssna på hela dokumentären 29 min.
Medverkande: Fredrik Ekman, musikdramatiker och författare och Henrik Arnstad, journalist och författare.
Dokumentären prisades i New York
Under New York festivals prisades radiodokumentären och tog hem silver i kategorin History. Läs mer här.
Läs hela radiomanuset:
Miljö: Galopp, fågelkvitter, hästgnägg och frust
En ung poet är ute och rider. Hans första diktsamling ska precis publiceras.
Dikterna handlar om olycklig kärlek, om våren och om hans vita arabiska fullblod som hjälper honom att glömma.
Han har mycket att se fram emot – den unge lovande poeten Gabriele D’Annunzio – som bara är 17 år gammal.
Men under ridturen händer något hemskt. Han kastas av hästen och dör på fläcken.
Den tragiska olyckan kommer att göra hans diktsamling legendarisk. Ingen ska glömma den unge poeten. Så är det i alla fall tänkt.
Fredrik Ekman:
– Han var mästare på PR helt enkelt. Skrev till tidningarna att han hade tragiskt dött, precis innan den publicerades. Så det skapades en viss sådär buzz kring boken.
Han hittade på det?
– Ja, han hittade på det helt enkelt. Fadern fick gå ut sen och dementera det att sonen hade inte dött. Han levde.
Att på det här sättet skapa spänning och intresse kring sin person skulle bli Gabriele D’Annunzios signum.
Fredrik Ekman:
– Han säger ju inte ett sant ord. Allt är bara fake-news helt enkelt, det han säger. Han kan säga vad som helst liksom.
Miljö: Ett Italienskt Leve För Mussolini
Gabriele D’Annunzio innan kriget
Miljö: Kyrkklockor, hamn och fiskmåsar
Musik: A Vucchella – Gabriele D’Annunzio
När Gabriele D’Annunzio växer upp i en liten hamnstad i Italien i slutet av 1800-talet har fascismen inte uppfunnits ännu. Han är poet och skriver dikter, musikstycken, romaner och pjäser.
Fredrik Ekman:
– Han var fysiskt inte speciellt attraktiv, han var ju väldigt kort, kring 160 cm. Han hade väldigt små fötter. Förlorade håret tidigt. Han hade blank skalle och väldigt dåliga tänder.
– En kvinna beskriver hans tänder; “Det är den enda man som jag har sett som har tänder med tre färger – gula svarta och gröna”.
Scen: Visar bilder ur sin bok, bläddrar
Författaren Fredrik Ekman visar bilder på Gabriele D’Annunzio i en tjock bok med rosa rygg. Biografin har han skrivit tillsammans med professorn Magnus Bärtås. I boken går de igenom Gabriele D’Annunzios liv.
Miljö: Stadsbrus
– Han började som författare och gjorde en slags skandalsuccé och flyttade till Rom och drogs in i socitén där och de litterära kretsarna och hade en slags enormt framgångsrik litterär karriär.
I sina pjäser och böcker rör sig D’Annunzio i livets ytterkanter. Det handlar om obeskrivlig skönhet och plågsam död. Det är nästan som att de två ytterligheterna möts och blir ett och samma.
– Samtidigt som hans privatliv var väldigt spektakulärt. Han hade förhållande med alla – den tidens – mest kända kvinnor, skådespelerskan Eleonora Duse till exempel, som var kanske världens mest kända skådespelerska.
– Så att han blev ju en kändis helt enkelt. Jag menar, var han förkyld kunde det stå om det två dagar senare i New York Times. Så han var en superkändis helt enkelt.
Men vad var det han gjorde som….?
– Ja, han gjorde skandal hela tiden. Det var upptåg och hans romaner var väldigt chockerande för tiden för de var sexuellt frispråkiga, han gjorde en slags skandalsuccé, både i sitt privatliv och i sin litteratur.
Men det var framförallt inte som författare eller som glamourös playboy som Gabriele D’Annunzio senare skulle bli ihågkommen. Utan snarare för sin krigsiver och sin villkorslösa kärlek till våld.
Scen: Bläddrar i bok “102-107 står det där avsnittet”.
Henrik Arnstad är journalist och författare. Han bläddrar i sin bok “Älskade fascism” där han har beskrivit fascismens historia. Gabriele D’Annunzio har en nyckelroll.
Henrik Arnstad:
– Han är ju krigarpoeten. Han lever i ett land som precis har hittats på. Man har precis hittat på Italien i slutet av 1800-talet.
– Och som man då sa i det italienska parlamentet, så säger man; “ja, nu har vi hittat på Italien, nu måste vi hitta på italienaren.” Det är den exakta ordalydelsen. Och då kan man säga att Gabriele D’Annunzio är ju italienaren, han är det som man vill Italien ska vara.
– Men det är han alltså som skapar hela den här retoriken som idag sammankopplas med fascismen. Det här storslagna, det här storvulna.
– D’Annunzio har ju det här på något sätt det här i kroppen. Han har ju inte gått i skola och lärt sig, men han är ju konstnär, poet, och förstår de här uttrycken som går hem hos massorna.
Italien ger sig in i första världskriget
Miljö: Explosioner och skott i fjärran. Skyttegravar. Flyglarm.
1914 bryter första världskriget ut och stora delar av Europa kastas in i ett fullskaligt krig.
Italien ställer sig utanför och förklarar sig neutralt.
Fredrik Ekman:
– Då tänds ju en eld hos honom, och han ser till varje pris att Italien ska gå med i kriget.
I Italien står opinionen och vacklar om man ska ge sig in i kriget eller inte. Det är vissa landområden som Italien vill återerövra – från romartiden. Bland annat de bergiga områdena i södra Österike-Ungern och längs kusten i Dalmatien som ligger i nuvarande Kroatien.
Miljö: Stor folkmassa i rörelse, tidigt 1900-tal.
Gabriele D’Annunzio vill vända opinionen och han reser från stad till stad och håller tal för folkmassorna på torgen.
– Han börjar med nästan en viskning och alla hörde ändå vad han sa och alla blev trollbundna.
– Det finns så många vittnesmål som just beskriver när han börjar prata oavsett om det är för en folkmassa eller på en fest – och alla plötsligt bara stannar upp. Och så börjar hans röst som en dimma eller rök sprida sig i rummet och alla blir på något sätt förtrollade av den här rösten.
Miljö: D’Annunzio presenteras innan han håller tal, jublande folkmassa
– Det spelar inte så stor roll vad du säger, utan du måste kunna väcka människors hjärtan.
– Så han håller en serie väldigt spektakulära tal och samlar stora folkmassor där han eggar upp dom, och mycket med hänvisning till den latinska rasen och det ärorika förflutna och att Rom ska återuppstå igen.
– Han säger att det kommer bli underbart att låta blodet flöda i skyttegravarna. Åh, vad härligt det kommer att bli.
Sa han så?
– På ett ungefär.
Men hur kunde det landa hos befolkningen?
– Det är ju det att när du står där bland tiotusen andra då blir det en fantastisk känsla i kroppen.
– Du kommer från ditt lilla kontor där du sköter bokföring och plötsligt så känner du dig stark och stor. Jag har inte stått i folkmassan och känt det.
– Men jag tror att det måste…Man säger ord som folk vill höra. Ord som gör att man känner sig starkare och bättre.
– ”Nu ska vi göra Italien stort igen”. Det finns ju klang i det idag också, nu ska vi gör ett land stort, och ska göra medborgarna stora igen. Det finns nog en längtan och en drift i de flesta människors bröst efter det här, annars kan det inte bli en massrörelse helt enkelt.
Miljö: Skyttegravar från första världskriget
I maj 1915 har opinionen vänt och Italien ger sig in i kriget.
– Han lyckas, i någon mening, vända den italienska opinionen med de här talen och få folk att brinna av krigslust och att gå ut i kriget. Han har ju den här krigslusten själv, det är inte bara att han eggar folket eller massorna, han vill ju själv strida.
Men det finns ett problem. D’Annunzio har blivit för gammal för att få delta i striderna.
– Så han skriver brev till regeringen och tjatar att han ska få gå med och vara med i kriget.
– Så till en början är man tveksam till det. Han kan få vara med som observatör. Men han fortsätter att tjata… och han är väldigt viktig, man vill inte att den här stora personligheten som börjar få en politisk betydelse ska dödas i kriget, så man vill inte ge honom tillstånd att bli soldat.
– Han anför olika motiv då att han har erfarenhet av rävjakt och segling, som meriter på sin CV. Och till slut säger man att ja du får… han får en egen titel då “Il comandante” som han är den enda som har den titeln.
D’Annunzio blir stridspilot
Miljö: Komradio och Simplex 50 – tidstypisk bil
Vid den här tiden genomsyras hela Italien av futurism. Gammal konst slängs ut ur museerna och det är de nya innovationerna inom teknik som präglar konsten – det är tåg, bilar och flygplan. Gabriele D’Annunzio bestämmer sig för att blir stridspilot.
Musik: Jamin Winans – The Journey
Miljö: Stridsflygplan. bomber i fjärran
Henrik Arnstad:
– Han är då krigarpoet. Det vill säga, han slåss ju i första världskriget, och inte bara slåss, han slåss med ett flygplan.
Fredrik Ekman:
– Han flyger inte själv, han har sina utvalda piloter som han utvecklar väldigt nära förhållande till som blir hans förtrogna, men han är hela tiden i baksätet så att säga.
– Men han älskar flygplanet. Det är moderniteten och det blir som en… stålkroppen blir ett med hans kropp så att säga. Han blir ett med elementen uppe i de här syresvaga sfärerna.
Ibland släpper han bomber och ibland släpper han poesi. Eller pamfletter. Det är augusti 1918 så flyger han över Wien.
– Det är en av de längsta flygningarna som har gjorts då, på högst höjd, och släpper ut 50 000 pamfletter där han beskriver hur Österrike kommer att falla och Wienborna kommer att krossas av italienarna, och det här får en enorm uppmärksamhet i Italien och det höjer stridsmoralen.
– Det står om det här i alla tidningarna och österrikarna blir tokiga, och sätter ett pris på hans huvud, att man ska försöka döda honom till varje pris. Han är en huvudfiende för motståndarsidan helt enkelt.
– Men så att kriget blir på många sätt en triumf för D’Annunzio. Han blir förlöst av kriget och han älskar våldet och skriver om det också, att det finns en mening med våldet.
Men kriget är blodigt. Vid krigsslutet har mer än nio miljoner soldater dött.
– Det är ett fruktansvärt krig – första världskriget, med de här skyttegravsslakten och så vidare.
– Men för honom blir det på ett sätt att det blir nån slags rening i våldet. Så det finns en väldigt stor och otäck romantik kring våldet och som sen får sin fortsättning i fascismen osv.
Men såg han någonsin våldet på när håll?
– Ja, det gjorde han i högsta grad. Han bevittnade ju avrättningar av soldater som hade försökt desertera.
Men han blev inte avskräckt?
– Nej, han älskade att vara i stridens hetta. Så att för honom var krigsslutet en enorm flopp helt enkelt. Han säger då att jag känner stanken av fred.
Men har ni lyckats förstå hur han kan ha en så romantiserad blick, var kommer det där ifrån?
– Det är svårt att säga var det… Den här typen av våldsromantik det fanns ju, det låg i tiden helt enkelt. En slags strömning, men han har hela tiden romantiserat och dramatiserat sitt eget liv. Kriget blir en del i det här projektet där han mytologiserar sig själv och det blir också ett tillfälle att bygga upp den här personligheten på ett nytt plan, från författare till krigshjälte och sen då senare härskare och diktator.
Röster på stan:
Ursäkta, kan jag ställa en fråga till dig, jag kommer från radion. Hur skulle du beskriva fascism?
– Alltså det är faktiskt ett sånt begrepp som jag har funderat på vad det betyder, men har har ingen direkt uppfattning om vad det betyder. Vad är det som utmärker det, vad är det som gör?
– Alltså så. För jag har inte riktigt kunnat greppa det begreppet faktiskt. Så det är jätteintressant.
Vad tycker du om fascism?
– Fascism. Det är en åsikt.
Vad tycker du om den åsikten då?
– Jag respekterar åsikten om den åsikten inte skadar andra folk jag respekterar den. För att fascism är som nazism, som rasism. Det är en rättighet.
Men är du fascist?
– Nej, nej. Det är överallt. Vi har fascister överallt.
Henrik Arnstad:
“För fascismen är inte världen denna materiella värld som enbart är ytlighet…”
Henrik Arnstad, som skrivit om fascismens historia, läser upp ett tal av Mussolini.
“…genom att offra egenintresset även via döden förstår hela den andliga existensen i vilket människovärdet existerar”.
Och han får gåshud.
– Jag får gåshud. Skratt.
Oj. Du har det? Ja, kolla.
– När som helst kan det säga krasch och allting bara rasar samman. Det är individens ansvar. Att inte vara arbetslös. Att inte vara bostadslös. Att det är ditt fel om det går åt skogen för dig.
– Då kommer fascismen och säger – du behöver inte vara otrygg. Kom, vi tillsammans. Du behöver inte vara så jävla ensam.
– Vad är fascism då? Det är dels ultranationalism. Det vill säga att man är inte bara nationalist utan man är verkligen, det är det viktigaste som finns för dig om du är fascist. Å den andra tanken är då nationens pånyttfödelse. Att nationen ska resa sig stolt stark och maskulin. Och bli vad den egentligen borde vara.
– I detta ligger också exkluderingen, dom som inte får vara med. I slutet då t ex judarna. Som bara inte får vara med, ni får inte ens leva. Ni har inte ens rätt att existera.
Varför har du fascinerats så mycket av det här?
– Ja, fascism som ideologi är ju dels då intressant därför att det symboliserar då våran bild av ondskan. Men det är också så intressant att det är den ideologi som skapat mest kärlek hos sina efterföljare.
– Det har aldrig funnits så populära politiska ledare i något land som Mussolini i Italien och Hitler i Tyskland. Så det innehåller alla de här spänningarna från de här enorma kärleksyttringarna till förintelsen.
Blir diktator i Fiume
Musik: Marseljäsen
Första världskriget tar slut. Och när fredsavtalet skrivs under i Versaille i Frankrike 1919 har Italien vunnit flera viktiga landområden.
Men Gabriele D’Annunzio är besviken. Framförallt över att ett kustområde i nuvarande Kroatien inte tillfallit Italien.
Nu har Italien skrivit under fredsavtalet och kriget är över. Men Gabriele D’Annunzio struntar i fredsfördraget.
Miljö: Marsch
Fredrik Ekman:
– Han började från Venedig och marschera, och sen så anslöt sig folk.
Han marscherar genom Italien. I städerna håller han tal och värvar hemvändande soldater och andra som ska hjälpa honom att inta kustområdet på egen hand. För varje stad han besöker blir hans soldatkår större och större.
Han sätter kurs mot staden Fiume – en viktig hamnstad i området.
– Så att han tog tag i den frågan själv och helt sonika marscherade in i stan 1919 i september med ungefär två tusen frivilliga.
– Och sen när han kom in i staden den 12 september så hyllades han av – inte av kroaterna – men av italienarna, och de föll till föga och lämnade över stadens nycklar till D’Annunzio.
Miljö: Brus och knaster, nyhetsrapport om invasionen av Fiume, mandolin, hamnstad
I gamla journalfilmer och på foton kan man se hur Gabriele D’Annunzio tågar in i Fiume. Han möts av jubel och han håller tal och gör den ökända hälsningen som senare kommer att användas av både Mussolini och Hitler.
– Den så kallade romerska hälsningen som man nu kallar för fascisthälsningen, vilket ju är… för D’Annunzio var det en anknytning till romarriket, han menade att romarna hade hälsat på det här viset med höjd högerarm… det finns inga historiska belägg för att man har gjort det egentligen.
– Men för honom var det ett sätt att visa att det här är Rom som återuppstår och vi ska hälsa varandra som romare.
– Det är ju väldigt effektivt med den här höjda högerarmen. Hans soldater hade de här svarta skjortorna som sen Mussolinis tog över sen också.
Livet i ockuperade Fiume
Musik: Ivan Graziani – La Pazza Sul Fiume
Fiume är egentligen en välmående stad. Det finns många konditorier och handeln blomstrar.
I tidningarna från den här tiden går det fortfarande att läsa om den rafflande händelseutvecklingen.
I ett telegram från TT den 15 september 1919 går det att läsa att Gabriele D’Annunzio har intagit staden med hjälp av stormtrupper, maskingevär och fyrtio pansarbilar.
– Så det var rättsvidrigt och väldigt pinsamt för Italien. Han ville ju skänka Fiume till Italien men de kunde inte ta emot det. Det funkade inte, det hotade hela freden.
När D’Annunzio kommer dit vill han göra allt till en fest, så det var de här talen, fyrverkerier, parader väldigt mycket fri kärlek och drogmissbruk.
– Mycket kokain. Det beskrivits hur de kommit med skottkärror med kokain. Det var orgastiska fester där, genomgående, men det kunde ju inte hålla i längden.
Italienska myndigheter blir tvungna att agera mot D’Annunzio. I telegrammen kan man läsa att de först stoppar all tillförsel av varor in i staden och att de försöker svälta ut honom.
– Så han hade en idé om hur man skulle få in pengar på ett annat sätt, så han skickade ut piratskepp på Adriatiska havet och kapade andras fartyg och tog deras laster under piratflagg med dödskalle och korslagda benknotor.
Gabriele D’Annunzio inför också en ny konstitution och utropar det ockuperade området som den lyriska republiken. Hans soldater bär svarta skjortor. Å han kallar sig själv för “il duce”.
I den nya konstitutionen delas befolkningen in i olika hierarkiska grupper.
– Det högsta av de här tio var då poeter och supermän, och då var han själv då så klart i det.
– Det är väldigt märkligt. Det blir en slags politisk teater som utspelar sig här, där han införde en rad ritualer, han höll tal varje kväll, en slags dialog med massan, där han kastade ut retoriska frågor och massan svarade.
Till en början hålls fria val i Fiume. Men när handeln blir lidande blir allt fler missnöjda och vill få bort honom.
– Det går inte hans väg helt enkelt. Borgarna tröttnar på den här orgastiska festen som bara pågår och de kan inte bedriva handel och så vidare.
– De vill ha bort D’Annunzio, och när han märker att det går åt det hållet avbryter han valet och beslagtar valurnorna och för bort dom.
– Läser man dom samtida kroatiska vittnesmål så är alla kroater livrädda. De lynchas, kroatiska språket förbjuds. Man får inte ha dödsrunor på kroatiska, kroatiska böcker bränns. Och man krossar deras affärer och så vidare. Folk mördas också.
Fascismen föds
Musik: Giovinezza, giovinezza
Samtidigt i Italien börjar Benito Mussolini organisera sig i det som snart skulle bli det Nationella fascistpartiet. Han håller också noga koll på Gabriele D’Annunzio.
Fredrik Ekman:
– Sen stod Mussolini där i bakgrunden och iakttog allt som skedde i Fiume.
– Mussolini 1919 var ju inte alls den digniteten som han kommer få senare, men han insåg att de här ritualerna och symbolerna, införandet av de här myterna fungerade väldigt väl, att engagera massan i en dialog, tända massan, helt enkelt.
Henrik Arnstad:
– Jag tror att Mussolini i detalj studerade varje rörelse hos D’Annunzio. Hur gör han? Alltså hur gör man att få massorna att koka av yra och glädje?
“Duce, duce, duce” .
– Då var ju D’Annunzio en utmärkt lärobok han kunde ju göra det här och vi vet ju att Hitler tittade väldigt noga på exakt hur gör man?
Fredrik Ekman:
– Det är en väldigt labil situation i Italien och regeringen hänger rätt löst, så många tror ju att D’Annunzio är den som kommer att marschera mot Rom.
– Så lång tid där står det och väger. Vem? Vems ska… ska det bli Mussolini eller ska bli D’Annunzio som…
Fiume faller
Men till slut blir situationen ohållbar i Fiume. Under julen 1920 bombarderas staden av Italiens flotta och D’Annunzios samhällsbygge kollapsar.
Henrik Arnstad:
– Men däremot blir han ju då obligatorisk läsning sen i fascistiska Italien.
– Han dör ju sen också och då är det ännu bättre för fascismen när han är död för då kan man låta dom läsa om honom i skolan så kan dom läsa om de fantastiska räderna han gjorde under första världskriget. Ja, krigarpoeten. Så han blir ju en abstrakt förebild.
Röster på stan:
Men hur skulle man själv reagera om ett fascistiskt parti kom till makten? På en trottoar i Malmö träffar jag Kristin.
– Det finns ju strömningar om att med invandringen om att vi inte är lika. Att Sverige är bäst och svenskarna är bäst.
Men om vi leker med tanken att ett fascistiskt parti skulle ta regeringsmakten i Sverige. Hur skulle du agera då, vad skulle du göra?
– Ja, då hade jag nog gått ut på gatorna. Det hade jag gjort.
Vad hade hänt då tror du?
– Nä, men då får man sätta hårt mot hårt tycker jag.
Men det finns ingen risk att du skulle tycka likadant, vara rädd om ditt jobb och skydda dina barn?
– Jo, det kan komma till den punkten också, absolut kan det göra det. Men det är inte där vi är nu, tänker jag. Men det skulle kunna komma.
Sigrid Liljefjord är ute och går med sin son, hon hoppas att hon är stark nog att stå emot om det skulle hända.
Sigrid Liljefjord:
– För jag har tänkt på det det är väldigt viktigt att man ändå står upp mot det som man tycker att det är fel.
– Om man drar paralleller till andra världskriget eller i Tyskland så var det många som ändå föll med i nazisternas och Hitlers spår och ansåg att det var det rätta, men då tycker jag att man ju idag också får se tillbaka och hoppas att man ändå kan se vad det är som är det rätta. Jag hoppas att jag hade varit en människa som kan se det objektivt och kunna stå emot det.
Men du tror att du skulle göra det i alla fall?
– Jag tror och jag hoppas det.
Henrik Arnstad:
– Det finns en äkthet hos sådana här politiker, som kan vara väldigt övertygande. Och det är ingen spelad äkthet utan en äkta äkthet.
– Utan de har den här brinnande övertygelsen. Sen har det visat sig att den här ultranationalismen har haft en politisk potens. Den här politiken som D’Annunzios förstod väldigt tidigt som sen övertogs av fascismer över hela världen har en inneboende kraft som alltid alltid har underskattats och de har alltid visat sig mycket mycket mer kapabla.
– Vi fick ett världskrig med 60-70 miljoner döda innan vi lyckades stoppa dom sist.
Radiodokumentären om Gabriele D’Annunzio är ett av programmen i UR:s serie ”Tänka mot strömmen” som sänds i P1. Programmen i serien används också som underlag för undervisning på folkhögskolor. Producent Elin Iskra.
Lyssna på fler historiska dokumentärer.
