Radiodokumentär: Fanon och jordens fördömda
Frantz Fanon är psykiatrikern och författaren som med sina böcker inspirerat människor i kolonier över hela världen att göra motstånd.
Han var själv beredd att dö för kampen, men också beredd att döda för sina idéer.
För Fanon är våldet en nödvändighet. Utan våldet kan de koloniserade aldrig nå jämlikhet, vilket är nödvändigt om de någonsin ska kunna känna sig som hela människor, förklarar Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria.
Fanons bok ”Jordens fördömda” har räknats som tredje världens bibel.
Medverkande: Michael Azar, författare, forskare och dramatiker.
Läs hela radiomanuset:
Miljöljud: Fotboll. Lekande barn. Gata från Italien. Fågelkvitter.
På en gata i Rom leker ett gäng barn med en fotboll. Alldeles intill står en parkerad bil.
Under bilen finns en sprängladdning monterad. Bomben är avancerad och sprängdegen är av märket Semtex – samma typ som har använts vid liknande attentat tidigare. Barnen som spelar fotboll har ingen aning om bomben.
En felträff gör att bollen studsar in under bilen och bomben detonerar av misstag. En av pojkarna dör och flera skadas.
Händelsen är som hämtad ur en spionthriller, men har hänt på riktigt. Bomben tros vara anlagd på uppdrag av den franska staten.
Bilen skulle användas för att hämta en person på flygplatsen. Det är en psykiatriker som engagerat sig i kampen i att göra Algeriet självständigt från Frankrike.
Psykiatrikern heter Frantz Fanon.
Michael Azar:
– Alla som har träffat honom och beskrivit honom skildrar honom som väldigt orädd och att han var beredd att dö för den här saken. Många beskriver honom som ganska hård.
Klipp:
Musik. Upplopp. Radiobrus. Journalfilm.
Algeriet 1954.
Ekots nyhetssändning, arkiv :
“Ett relativt lugn råder idag i Alger efter gårdagens blodbad.”
“Taken på de högsta byggnaderna är besatta av militära observatörer och kulspruteposter. Stämningen är tung och olycksbådande.”
Michael Azar:
– Vi har ett samhälle som påminner i hög grad om det som vi känner från det sydafrikanska apartheidsystemet.
Michael Azar är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.
– Stark segregation. Oerhört våldsamt. Diskriminerande på alla tänkbara nivåer.
I Frankrike är frågan om kriget som pågick mellan 1954 och 1962 fortfarande känslig. Många i Frankrike vill inte riktigt erkänna det som hänt och kallar inte kriget för krig – utan för “händelserna”.
Professor Michael Azar har forskat om de här åren och om en av befrielserörelsens centrala gestalter – Frantz Fanon.
Scen: Visar sin gitarr
Inne i sitt rum på Göteborgs universitet ligger det böcker – i travar, på golvet och i de överfulla hyllorna.
– Fanon har jag på den här hyllan, bland annat. Där har du ett antal antologier och texter av Fanon om Fanon och av Fanon. Och sen så har jag lite… blandade saker… här tog jag fram lite… en översättning av en forskare på franska som har kommit ganska nyligen också…
Miljöljud: Vågor, hav, sommarvind
Frantz Fanon var inte från Algeriet – utan föddes på en ö på andra sidan Atlanten – i Västindien – i den franska kolonin Martinique. Hans farfar var frigiven slav och Frantz Fanon var svart.
I skolan fick han lära sig att vara, känna, prata och bete sig som fransk. Frankrikes motto: frihet, jämlikhet och broderskap, var ord som han tog till sig och gjorde till sina.
Han har berättat att hans mamma brukade tjata på honom att han inte skulle prata martinikansk franska – utan fransk franska.
Arkivklipp: Hitler: “Ich Liebe Deutchland”.
Michael Azar:
– Vad som händer är ju, redan 1940, det är när Frankrike kommer under tysk ockupation. Nazisterna marscherar in i Frankrike, som också leder till stora dramatiska förändringar på Martinique.
Den nya ockuperade franska regering som tar över – när nazisterna intagit Frankrike – är den så kallade Vichyregimen. Den är nazistvänlig och räknar kallt med att Hitler ska vinna kriget. Rasteorierna är djupt förankrade och de skickar arméer till kolonierna – däribland Martinique.
Frantz Fanon är vid den här tiden inte mer än femton år och gör allt för att bli så fransk som möjligt. Men den nya makten vill inte se honom på det sättet.
– Här möter Fanon i än högre grad, det har redan funnits med tidigare mellan vita och svarta, men i mycket högre grad, en utstuderad rasism gentemot de svarta på ön.
Nu märker han att de vita fransmännen snarare identifierar sig med de vita tyska nazistiska ockupanterna av Frankrike än med de svarta. Och där kommer en tydlig klyfta in i bilden. En avgrund.
Den nya maktordningen på ön kastar in Frantz Fanon i en identitetskris. En kris som han kommer bearbeta hela sitt korta liv.
I sin första bok “Svart hud, vita masker” försöker han förstå kolonialismens väsen och hur den påverkar dom som blir koloniserade. Deras inre.
Hur ska man se på sig själv när man försökt vara något annat än vad man är – och inte lyckats? När någon annans tankar och synsätt, genom kultur och språk – trängt sig in i ens själs mest intima vrår. Vem är man då?
– I drömmar, i föreställningar i det sätt på vilket man tänker om sig själv… begär, drifter och sådant, han menar om vi ska förstå varför kolonialismen är så förrädisk och svår att bekämpa så är det på grund av att den blir en del av den koloniserade.
Men att bli del av någon annans kultur är svårt. Särskilt när man märker att man ändå inte accepteras fullt ut – hur mycket man än försöker.
För Frantz Fanon var det här ett sviket löfte. De koloniserade hade lovats jämlikhet, men istället möttes de av rasism – något som ledde till självförakt.
– Den koloniserade lär sig att tänka om sig själv som mindervärdig i kraft av sin hudfärg, i kraft av sin bakgrund.
Frantz Fanons slutsats var att de koloniserade måste kasta av sig sina vita masker och bryta sig loss. Men hur? Och vad skulle de bli istället? En tanke som formulerades av svarta vid den här tiden var att man skulle söka i de afrikanska rötterna.
– Problemet är att den blir en fantasi.
Varför är det en fantasi?
– Ja, därför att.. Vad är det man ska gå tillbaka till? Är det till martinikanerna före de vita anlände till Martinique på 1600-talet?
– Ja, det fanns inga svarta då, dom kom dit med slavskepp, så då får de försöka vända sig tillbaka till den afrikanska civilisationen före 1600-talet, men var va den? Var den en? Var det inte många olika? Vilken av dem ska man i så fall gå till?
– Martenikanerna kan inte dom språk som talades då. Alltså, det är en sån enorm tankeutflykt.
Akrivklipp: Black is Beautiful
Nä, att gå tillbaka flera hundra år i tiden till de afrikanska rötterna, såg Fanon som omöjligt. En annan väg att gå skulle kunna vara att skapa en ny identitet kring det svarta.
– Det blir black is beautiful eller det som kallas negritude, ett upphöjande av den svarta identiteten.
Fenomenet negritude var ett försök att bryta med de vitas föreställningar om svarta. Genom att glorifiera den svarta hudfärgen genom estetik och poesi försökte svarta hitta en ny identitet.
Men att bara fokusera på hudfärg tyckte Frantz Fanon var för simpelt. Han menade att man genom negritude riskerade att sälja ut den svarta själen, som ett konstföremål, avsedd för de vita.
– Innehållet i denna identitet är i det närmaste omöjligt att identifiera och ge substans.
När Frantz Fanon skriver sin första bok tror han fortfarande på en fredlig lösning. Ur sitt perspektiv som psykoanalytiker vill han bryta de svartas förbannelse genom medling och samtal.
Han menade att de svarta måste lyckas se sitt eget värde och de vita måste erkänna dom svarta som sina jämlikar.
Men hans tankar ska komma att ändras radikalt.
Miljö: Stridsvagnar och skott i fjärran
Frantz Fanon har ännu inte släppt tanken om sin franska identitet. Han tar värvning för de fria franska styrkorna och slåss mot nazisterna, både i Frankrike och i Algeriet.
Han slåss för Frankrikes motto om ”frihet, jämlikhet och broderskap” som han har lärt sig ska gälla alla, oavsett ras och etnisk bakgrund. Men han blir besviken när han förstår att de stolta orden inte gäller honom.
Michael Azar:
– Han skriver brev hem till sina föräldrar, under kriget, där han också såras ett antal gånger och får krigsmedalj för tapperhet, att det var ett misstag att åka till Frankrike som egentligen bara föraktar mig.
– Det här är en erfarenhet som drabbar en mycket stor mängd människor från kolonierna, som ju faktiskt sluter upp inte bara bakom Frankrike utan också bakom Storbritannien och andra länder i kriget mot nazismen, men egentligen bara får otacksamhet.
Efter kriget studerar Frantz Fanon till psykiatriker i Frankrike i Lyon. Det är också här han skriver sin bok Svart hud, vita masker som kommer ut 1952.
Här blir han också kär. I Joise som är vit, dom gifter sig, och året därpå går flytten till Algeriet efter att han blivit erbjuden en chefstjänst på en psykiatrisk klinik i den algeriska staden Blida.
Då tror han fortfarande på att psykologins kraft kan lösa de trauman som uppstått för dom som har blivit koloniserade.
– Han skulle kunna ha fått det i andra delar av Frankrike, men han är intresserad av att fördjupa sig i den koloniala frågan i dessa motsättningar som har uppstått, och inte intresserad av ett bekvämt liv, som man säger, han vill vara i stridens hetta och klarlägga dessa krafter som han har försökt utforska tidigare.
Miljöljud: Stadsmiljö, kafé, arabisk musik
Då 1953 – har Algeriet varit i fransk ägo i över 120 år. Landet är rikt på olja och de franska bosättarna har bott där i generationer och sett landet gå från att vara en koloni till att bli en integrerad del av Frankrike, som en delstat.
I Alger myllrar det av franska kaféer, nattklubbar och shoppinggallerior. Men läget i landet är spänt.
– Redan före kriget så… så hade fransmännen gjort sig berömda för så kallade råttjakter och massiva, summariska avrättningar.
Vad är råttjakter?
– Råttjakter, att man helt enkelt kallade algerier för råttor, och gav sig ut på plundrings och avrättningståg. Råttjakter.
Helt planlöst?
– Det kunde vara helt planlöst för att markera maktens närvaro och att man inte skulle våga sätta sig upp mot den.
De infödda algerierna har länge engagerat sig politiskt och försökt vädja till myndigheterna i metropolen – alltså i Paris – om hjälp. Men motståndet är kompakt.
– Varje försök till reformförslag slås ner. En massa algeriska partier har försökt under flera decennier att driva saken att Frankrike ska släppa in algerier, ge dem medborgarskap, ge dem rösträtt i metropolen, och att man med metropolens hjälp ska kunna kontrollera bosättarnas våldsamheter och privilegier.
Miljöljud: Psykiatrisk klinik, sorl, sjuksäng i korridor.
Den psykiatriska kliniken i Blida är fängelseliknande och är som en stad i staden. Kliniken är byggd för att kunna ta hand om 800 patienter, men när Fanon kommer dit – ett år innan kriget – är kliniken överfull.
– “Blida-Joinville” som det hette, det är segregerat. Fransmännen i en avdelning och de infödda som de kallades “gens de gens” i en annan avdelning. Ingen kommunikation där emellan.
Patienterna behandlas också olika. De franska psykiatrikerna lever i föreställningen att terapi inte fungerar på nordafrikanerna.
– Man föreställer sig att algerier, nordafrikaner generellt, hade en annan typ av hjärna. Så man kunde inte använda sig av vanliga metoder såsom samtal och så vidare med dem.
– Man fick arbeta med mer fysiologiska ingrepp och inte förvänta sig att de skulle kunna ta sig ur sina psykologiska trauman.
Frantz Fanon försöker febrilt arbeta mot de rasistiska föreställningarna som finns på kliniken. En utbredd föreställning är att nordafrikanska hjärnor agerar mer på instinkt, som djur. Och att dom saknar möjligheten till högre hjärnfunktioner.
Att det va så – menade man – förklarade varför nordafrikaner oftare hade kriminella impulser och var mer benägna att ljuga – och att de var våldsamma.
– Hela den här rasistiska tanketraditionen den har ju i västvärlden en så kallad vetenskaplig grundval. Med de vita som överlägsna och längst ner svarta i rivalitet med röda etcetera… indianer.
Intresset för rasbiologi och rastänkande har gått hand i hand med kolonialiseringen ända sedan 1700-talet. Enligt Frantz Fanon var det här ett sätt att avhumanisera de koloniserade så att det skulle vara lättare att behandla dom illa.
Det rasistiska tänkandet behövdes helt enkelt så att de vita kunde rättfärdiga – inför sig själva – att kolonialiseringen skedde.
På kliniken försöker Frantz Fanon motarbeta rasbiologin. Han vill införa arbetsterapi, terapi med musik och sportaktiviteter.
Men de infödda patienterna blir illa behandlade. Bland annat genom att de sätts i insulinkoma – ett verkningslöst tillstånd – som orsakar allvarliga biverkningar, bland annat fetma, hjärnskador och död.
De blir också utsatta för lobotomi. Alltså att läkarna skär av nervbanorna mellan pannloben och de djupare delarna av hjärnan. På det här sättet kunde fransmännen stänga av deras känsloliv.
Erfarenheterna inne på den psykiatriska kliniken påverkar Frantz Fanon mycket. Ännu värre blir det när konflikten i landet trappas upp och tortyr börjar användas allt oftare.
Som psykiatriker tvingas han vårda både torterade algerier och dom fransmän som utfört tortyren.
– …Torterare som har svårt att sova på kvällarna efter att de har torterat algerier under många timmar. Det är en erfarenhet för honom som gör att det krävs en mer djupgående motståndsform…
Arkivklipp: Franska röster om tortyr
I dokumentärer och i intervjuer har fransmän i efterhand berättat om tortyren som de utfört på algerierna. Bland annat hur de huggit av deras fingrar – bit för bit – så att tortyren ska kunna pågå så länge som det bara är möjligt.
En annan vanlig metod var att koppla ström till offrens bröstvårtor och testiklar.
Erfarenheterna får Frantz Fanon att förstå att det inte kommer att räcka med psykologiskt stöd för att få slut på förtrycket.
– En viktig sak att säga. Fanon är kliniker och politisk tänkare hela tiden. Det är å ena sidan psykologin som intresserar honom i rasismen å andra sidan, gradvis i alla fall, nödvändigheten att också på ett mer djupgående politisk nivå, förändra läget. Det räcker inte med psykologi.
Miljö: Kampsång FLN
Frantz Fanon börjar tappa hoppet om en fredlig lösning. Han beslutar sig därför för att gå med i Nationella befrielsefronten, FLN, med målet att göra Algeriet självständigt.
På en inspelning som hittats efter kriget kan man höra FLN-soldater sjungandes på sin kampsång.
I FLN landar Frantz Fanon i slutsatsen att det enda sättet att befria Algeriet är genom våld. Men han ser det som ett försvar.
– Där är han obeveklig. Den koloniala situationen, den koloniala maktordningen bygger på våld och upprätthåller ett system med privilegier med hjälp av våld och kommer inte släppa den här ordningen frivilligt.
– Våldet blir ett sätt för den koloniserade att säga: “Jag kommer inte att stå ut här längre, utan jag måste ta mig loss. Och det enda sätt jag kan göra det här på, det är genom att betrakta mig själv som kolonialherrens jämlike.”
– “Han är beredd att döda mig, jag är beredd att döda honom”. Där händer någonting. Det upprättar och skapar en process av frihetskänsla och jämlikhetskänsla.
– Det här revolutionens själva kärna i Fanons tänkande, för att det är det första steget i en rörelse mot en känsla av att man är en människa och inte ett ting. Och inte ett djur.
Arkivklipp: Musik. Radiobrus. Journalfilm. Upplopp. “Total War”.
Kriget bryter ut 1954. Det är blodigt.
Arkivklipp: Slaget om Alger, Journalfilm
I början attackeras franska poliser i bakhåll och skjuts ihjäl i Algers slitna gränder.
Den franska arméen svarar med obarmhärtigt våld.
Befrielserörelsen börjar då använda sig av kvinnliga torpeder som klätt ut sig till västerländska kvinnor och som placerar ut tidsinställda bomber på fulla dansklubbar och restauranger.
För Frantz Fanon är våldet en nödvändighet. Han menar att det är den enda vägen till försoning. Utan våldet kan de koloniserade aldrig nå jämlikhet – vilket är tvunget om de någonsin skulle kunna känna sig som hela människor.
I sin bok Jordens fördömda skriver han ner sina tankar strax innan han dör. I den koloniserade världen tas boken emot som en stridsskrift.
Det här har gjort att kritiker kallat honom våldets profet.
– Det här är en koloniserad, svart koloniserad, som skriver detta, i en fas i den Frankrikes historia som är oerhört blodig, och det är en skymf för fransmännen som har reagerat på detta, att så får väl inte en svart underordnad säga om oss, att det är rätt att ta till våld mot oss, vi som står för mänskliga rättigheter och allt de föreställer sig i den franska traditionen.
– Det intressanta däremot, det är när en svart tänkare i kolonierna säger detta så blir det ramaskri.
– Om vi bara går några 100 år tidigare till den amerikanska självständighetsrevolutionen och till de stora giganterna i den traditionen från George Washington och andra så är det precis samma argumentation som dyker upp: Människans rättigheter att inte leva under förtryck, rätten till motstånd mot tyranner etcetera.
– Det är de här sakerna som Fanon plockar upp.
Arkivklipp: Journalfilm, Camps och drastic measures
I journal- och arkivfilmer finns de hemska övergreppen från kriget bevarade. Här kan man se hur franska soldater genomför massavrättningar och skjuter ihjäl obeväpnade civila.
Trots att minnet från nazityskland knappt har bleknat upprättar fransmännen 1957 nya koncentrationsläger i Algeriet.
Arkivklipp:
”…och dagliga bombräder. Hela byar smälter bokstavligen bort med hjälp av napalm.”
– Fransmännen var också extremt våldsamma mot vad de kallade förrädare inom de egna leden. Man utsatte inte bara algerier, arabiska algerier, för tortyr och avrättningar utan man dödade också en lång rad fransmän som hade börjat alliera sig på ett eller annat misstänkt sätt med de nationella grupperingarna.
Kriget och våldet pågår inte bara i Algeriet. Även i Paris börjar befrielserörelsen att döda människor. Offren är poliser och meningsmotståndare.
De franska myndigheterna skapar då en hemlig organisation – La Main Rouge – Den röda handen – som har till uppdrag att döda ledargestalter inom FLN.
Även dom franska bosättarna skickar ut agenter med uppdrag att döda genom sin hemliga organisation OAS. Flera FLN-representanter dödas av bilbomber. Inte bara i Algeriet utan även i andra städer i Europa.
– Han var en landsförrädare som hade svikit sitt land. Så Fanon ligger farligt… han är illa ute.
Miljöljud: En jeep färdas i öknen
I Algeriet blir situationen allt för riskabel för Frantz Fanon och han tvingas fly till Tunisien.
Han reser runt och pratar för Algeriets sak som diplomat. Han är jagad och undkommer flera mordförsök. Men skadas ändå – i öknen nära den marokanska gränsen i juli 1959 – då hans bil kör på, vad man tror är en landmina.
Frantz Fanon skadas svårt och flyger med sin fru Joise till Rom för att få professionell vård.
Miljöljud: Fotboll, lekande barn
Men bilen som ska hämta dom på flygplatsen kommer aldrig. Den här sprängts av misstag, efter att några lekande barn råkat sparka in en fotboll under bilen vilket utlöst den monterade sprängladdningen.
Bilen tillhör en annan ledare inom FLN och i efterhand vet man inte om bomben var avsedd för just Frantz Fanon.
Men han ska snart utsättas för ett annat attentat.
Miljöljud: Gate på flygplats, sjukhusmiljö
På flygplatsen möts Frantz Fanon istället av italienska poliser som eskorterar honom till sjukhuset.
De förstår vad som har hänt och utanför hans rum placeras det ut säkerhetsvakter som skydd.
Men han avslöjas av den italienska pressen.
– En tidning i Rom säger att en av de namnkunniga kända algeriska nationalisterna befinner sig på detta sjukhuset. På det och de numret, i den och den salen.
Det står det i…?
– I tidningen ja.
Av en slump råkar Frantz Fanon läsa tidningen. Han lyckas då övertyga sjukhuspersonalen om att bli förflyttad till ett annat rum.
– Dagen efter kommer en grupp och försöker döda honom.
Agenterna är utrustade med maskingevär. Ingen vet i efterhand om det var La Main Rouge eller bosättarnas egna organisation OAS som låg bakom attentatet.
Men Frantz Fanon har tur – männen kan inte hitta honom. Hans rum är tomt.
Även om Frantz Fanon klarar sig den här gången också kommer han snart att dö.
I slutet av 1960 får han besked om att han är döende i leukemi – alltså blodcancer.
– Han var väldigt fokuserad på saken och inte på sitt döende. Han var produktiv in i det sista och skrev då Jordens fördömda – dikterade stora delar av Jordens fördömda för sin fru – Josie. Man säger till och med att han skrev den på tio veckor.
Precis när boken Jordens fördömda ska släppas dör Frantz Fanon. I Frankrike censureras den och upplagorna blir beslagtagna av de franska myndigheterna. Men utomlands får den snabbt spridning.
Men hur viktig var den här boken?
– Ja, den har ju räknats som tredje världens bibel.
– Det är en bok som har lästs av alla nationella rörelser och befrielseorganisationen, och översattes till ganska många språk redan på 60-talets mitt. Så den fick en otrolig genomslagskraft.
Arkivklipp: Algeriets firar självständighet
Frantz Fanon får aldrig uppleva krigsslutet. Bara några månader efter att han dör tar kriget slut och Algeriet blir självständigt.
Radiodokumentären om Frantz Fanon är ett av programmen i UR:s serie ”Tänka mot strömmen” som sänds i P1. Programmen i serien används också som underlag för undervisning på folkhögskolor. Producent Elin Iskra.
Lyssna på fler historiska dokumentärer.
