Den digitala soptippen

Trots att det är förbjudet så skeppas varje år tusentals ton gamla datorer från EU och Sverige till Lagos i Nigeria.

Billiga datorer för ett Afrika som försöker hänga på IT-boomen, säger exportörerna, men i själva verket är större delen av datorerna skrot och dumpas och eldas upp med stora miljöproblem som följd.

Samtliga EU-länder, inklusive Sverige, har skrivit under Baselkonventionen, vilket innebär ett totalförbud mot export av giftigt avfall till tredje världen.

Men trots det dumpas minst 200 000 datorer i månaden i Lagos, fulla med giftigt flamskyddsmedel och plast.

Lyssna på dokumentären och följ med till ett Nigeria där giriga profitörer och skumma skrothandlare får härja fritt medan de allra fattigaste barnen får ta konsekvenserna.

Den här dokumentären är gjord tillsammans med frilansjournalisten Marcus Hansson. Foto: BAN.

---

Detta har hänt efter publiceringen:

2008 blev dokumentären nominerad till Röda Korsets journalistpris.

Under 2008 skrev vi också en specialrapport för Kemikalieinspektionen och FN:s miljöprogram med utgångspunkt i vår dokumentär. Rapporten kan du läsa här.

Läs mer på Vetenskapsradions hemsida.

Läs och lyssna på fler reportage från Nigeria.

---

Läs hela radiomanuset här:

Inne på en av de stora elektronikkedjorna i Sverige står en försäljare och packar upp nya Windows Vista-datorer. De gamla XP-datorerna har gjort sitt och reas ut. Om några år är har datorerna blivit gamla, slöa och kan inte klara av de ännu nyare operativsystemen och vi konsumenter måste köpa nya datorer.

En digital mardröm

Varje år säljs över en halv miljon datorer i Sverige. Men vad händer med alla de datorer som vi inte längre anser hålla standarden?

– Vi var där på sommaren och det vi såg var inget annat än en skräckexempel på felaktig hantering av farligt avfall. En digital mardröm så att säga, där stora mängder teveapparater och datorskrot från Nordamerika och Europa dumpades, säger Jim Puckett på amerikanska miljöorganisationen Basel Action Network.

För två år sen besökte Jim Puckett och Basel Action Network Lagos i Nigeria. Där fann de vad de beskriver som en mardröm.
– Vi såg hur datorskal, kretskort och katodstrålerör slogs sönder och mosades – och hur allt sen eldades upp. Vi är rädda för att det vi såg bara är toppen på isberget, säger Jim Puckett.

Alaba Market drar miljontals besökare

En tjock, svart rök väller upp över Alaba Market, strax utanför Afrikas största stad söder om Sahara – Lagos i Nigeria. Det luktar brandrök och smält plast. Marknaden är Västafrikas i särklass största.
Det är livligt och fullt med folk som trängs i ett gytter av gångar och skjul med trähyllor fulla med begagnade datorer, skärmar, tangentbord, teveapparater och möss.

Det är ett enormt sug efter datorer i Nigeria. IT-boomen är i full gång och till exempel så har antalet mobilabbonemang ökat från praktiskt taget ingenting till 40 miljoner på bara fyra år.
På Alaba Market kan nigerianerna köpa begagnade datorer billigt, och de flesta kommer från Europa och USA.
– Det här är en Pentium III med en väldigt bra processorhastighet. Ramminnet är 128 megabytes och hårddisken är på 15 gigabyte, säger Okafor Michael Hidi, en av försäljarna på en av marknaderna i Lagos.
– Den här kan du få för 17 500 Naira, vilket är dyrare än den här som jag kan ge dig för 13 500, beroende på att det är en enklare maskin, säger han och pekar på ett bar beiga datorlådor.

Ett pris runt 15 000 Naira motsvarar cirka 1 000 kronor.
– Det är nytt med datorer här i Nigeria, men nu håller vi på och lär oss. Du vet, vi vill ju bli som er. Ni måste förstå att vi också vill göra framsteg precis som er. Jag gillar det här, det är den vite mannens uppfinning och då älskar jag den. För alla vill köpa datorer, alla vill ha datorer, vill veta vad det är för något och gå till internet och surfa och så, säger han.
Okafor Michael Hidi förklarar att datorerna som han säljer kommer från Nordamerika och Europa. När vi frågar om han även har datorer som kommer från Skandinavien så skiner han upp och säger: Sverige! Från Sverige!

Alaba Market är ett område ungefär fyra kvadratkilometer stort och varje dag är det nästan en miljon personer där för att sälja och köpa datorer och annan elektronisk utrustning. Vår guide Oleyeme Adesenye visar runt bland de leriga gångarna:
– Alaba Market är väldigt stort. Jag tror att det är en den största enskilda elektronikmarknaden i Afrika. Antalet affärer här är gott och väl 100 000. Det innebär att en miljon människor är här varje dag och gör affärer, säger han.

Rundtur bland de brinnande soptipparna

Så det är just här som många av våra datorer från västvärlden hamnar, efter att de blivit gamla, slöa eller slutat fungera. Här säljs och återanvänds de så att Afrika kan vara med i den globala IT-boomen. Enligt vissa är det här en stor tjänst vi gör Afrika, att få med dem på tåget genom att låta dem köpa våra gamla datorer billigt.
Men alla håller inte med och menar istället att de flesta datorer som kommer hit kasseras och eldas upp. Vår guide Oleyeme Adesenye visar oss en av marknadens alla soptippar.
– Det här är en av de största dumpningsplatserna som vi har här på Alaba, där elektroniskt skrot kastas: kretskort, datorlådor, datorer, säger han.

Vi står på ett veritabelt berg av gamla teveapparater och pappkartonger och skräp och elektroniska delar som är kanske tio meter högt. Runt omkring oss ser vi träsk och betonghus och bara skräp överallt. Det är kretskort, gamla bandspelare, teveapparater i hundratal. Som bara ligger här.
– Men det finns ett par platser till i den här storleksklassen och en är till och med större än den vi har här, säger Olayemi.
– Folk häromkring bryr sig inte så mycket på grund av att de är ignoranta, tillägger han.

De som eldar inser inte konsekvenserna

Oleyeme Adesenye berättar att man ibland eldar upp alla sopor för att det ska bli mer plats för nya. De som vistas här vet inte om att det är farligt för dem att andas in röken.
– Vi tycker synd om dom, men när vi frågar om de inser konsekvenserna av vad de gör så säger de bara nej, säger Olayemi.
Det springer runt massor med kackerlackor på den stora högen med elektroniksopor. Flera klättrar in och ut ur skorna på oss. Med jämna mellanrum tänder man eld på sophögen för att få den att sjunka ihop.

Men det finns lagar mot att västvärlden och speciellt EU-länderna exporterar sitt elektroniska avfall till utvecklingsländerna. Samtliga EU-länder – inklusive Sverige – har skrivit under Basel-konventionen vilket innebär ett totaltförbud mot export av giftigt avfall till tredje världen.

Varje månad dumpas minst 200 000 datorer i Lagos

Jim Puckett har länge jobbat på Greenpeace. Nu jobbar han på Basel Action Network – en organisation som arbetar för att Basel- konventionen ska efterlevas. Han säger att de flesta datorer som Europa och USA exporterar till Afrika inte fungerar.

– En del går att använda men tråkigt nog är omkring 75 procent oanvändbart, säger han.
Det handlar om minst 200 000 datorer i månaden som dumpas i Lagos – fulla med tungmetaller, antiflamskyddsmedel och plast.
– Om vi antar att bara hälften dumpas här så skulle det innebära 200 000 datorer i månaden. Det blir 2 400 000 på ett år, vilket kan omräknas till omkring 42 000 ton, säger Jim Puckett.
– I USA finns ingen politisk vilja att stoppa det här och än så länge är det inte olagligt att exportera farligt avfall därifrån. Men i Europa däremot har man alltså skrivt under Basel- konventionen. Ändå pågår det här nu, eftersom europeiska exportörer går runt lagen och rör sig i gråzoner som inte skyddas av lagen, säger Jim Puckett.

De europeiska exportörerna säger helt enkelt att den begagnade elektroniken ska säljas i Nigeria för att återanvändas – och inte för att dumpas.
– De hävdar att det här inte är skräp utan fungerande utrustning och bra för Afrika. Men när det inte fungerar och måste återanvändas eller kasseras, så är det avfall och då ljuger de om sina exporter, säger Jim Puckett.
Gränskontrollen kontrollerar inte om apparaterna fungerar. Därför vill nu Basel Action Network införa ett test av datorer som ska exporteras så att man kan se att de verkligen fungerar.

Men än så länge tjänar exportörerna stora pengar. Dels får de betalt för att de tar hand om elektronikskrotet och sen tar de betald när de säljer datorerna. Och i Nigeria är man glad att bara några av datorerna fungerar eftersom det är så billigt.

– Det här är en väldigt lukrativ marknad. I USA blir den här sortens exportörer inom några få år miljonärer. De tar ju ut pengar i båda ändar och det enda de gör är att lasta containrar.
De lever bra på det här, säger Jim Puckett.

Dumt och kortsiktigt

I en byggnad i Lagos som kallas för Elefanthuset träffar vi Katie Banboli som jobbar för Basel Action Network i Nigeria. Hon tycker det är dumt och kortsiktigt, men kan ändå förstå varför de bränner upp det farliga avfallet borta på marknaden.

– De försöker skapa mer plats och då är det enda sättet att tända eld på soporna. Då är det lätt att glömma påverkan på deras egna liv och på den omgivande miljön, säger hon.
– De har alltså inget val. Om dom inte eldar upp soporna vad ska dom då göra av dom? Det allvarliga är de enorma hälsoeffekterna som långsamt kommer visa sig i efterhand, säger Katie Banboli.

– Cancer på grund av dioxiner och på grund av eldandet av plast skapar alla de här problemen. Så om du till exempel har astma och hostar hela natten, tror du då inte att det borde vara en varningssignal för dem, säger Katie Banboli.

Men det är inte bara brinnande plast som är farlig. Det finns massor med cancerogena ämnen i elektroniskt avfall. Dessutom frigörs tungmetaller som hamnar i grundvattnet. Miljökonsekvenserna kommer bli förödande, enligt Katie Banboli.
Katie Banboli säger att det nu finns planer på att bygga återvinningsstationer för att lösa problemet. Men när? Det är det ingen som kan svara på.

Tusentals soptippar i Lagos

Det är inte bara på Alaba Market som man bränner farligt avfall. Runt om i Lagos finns tusentals små och stora soptippar där alla sorters sopor förbränns. Över hela stan ligger ett dis så tjockt att solen knappt tycks tränga igenom.

Inne på universitetssjukhuset i Lagos träffar vi läkaren Alani Suilaimon Akanmu. Kön utanför hans lilla kontor ringlar sig lång.
– Det är sååå mycket föroreningar, sååå mycket! Medellivslängden förväntas minska för de här människorna kring de här marknaderna på grund av exponeringen till en rad olika bröstsjukdomar, säger han.
I dag ligger medellivslängden i Nigeria på 42 år.
– En rad olika cancersjukdomar, såväl hematologiska cancersorter liksom vävnadscancer, kan tänkas spridas från de här områdena där de här människorna bor, säger Alani Suilaimon Akanmu.

Ingen idé att förbjuda eldandet

Men hos Basel Action Network i Lagos ser man inte någon poäng med att försöka stoppa eldandet av sopor som orsakar sjukdomar och miljöproblem:

– Nä, suckar Katie Banboli. Det är ingen idé att förbjuda dom på marknaden att elda upp soporna. Vad händer i så fall på nätterna? Istället måste vi satsa på information. Och det har vi gjort genom en videofilm om faran med att andas in rök – som vi har visat för dom som jobbar där, säger hon.
– Vi har visat dem en videofilm för att få dem att förstå vad eldandet kan leda till. Självklart blev de rädda men vad har de för val? Förutom att veta att det är farligt för hälsan – vad annars? Vi måste alltså finna alternativ, säger hon.

Nigerias miljöminister vill inte ha andrahandsdatorer

Helen Esuene är miljöminister i Nigeria.

– En kommitté arbetar just nu på att få ner mängden andrahandsdatorer som kommer in i landet. Vi vill inte ha några andrahandsdatorer alls här. Den största delen av dem
var ändå bara skräp – av inget som helst värde.

– Det är en dålig affär samtidigt som man blir sittande med en massa miljöproblem, säger hon.

Kommitténs uppgift är att ta fram riktlinjer som sedan ska godkännas av regeringen för att stoppa den omfattande importen av datorer. När detta kan bli av kan Helen Esuene inte svara på. Först måste kommittén bli klar med sin arbete och sen måste det godkännas av regeringen.

Under tiden fortsätter sophögarna att glöda vid Alaba Market. Och fartyg efter fartyg från Europa och USA lägger till i hamnen i Lagos. En strid ström av containrar fortsätter att lastas av längs kajerna. Varje månad räknar man med att det kommer in cirka 500 containrar med datorer och annan elektronisk utrustning, som sen transporteras vidare till datormarknaderna.
– Nu ska vi gå till ett annat sopberg precis här i närheten, säger Olayemi Adesenye.

I sophögarna bor ödlor och krokodiler

Vi är nu vid ett annat sopberg vid Alaba Market. Berget växer upp mitt ur ett kärr. Här finns getter, höns, ödlor och krokodiler. Överallt är det små eldar där man kan se smältande kretskort, datorskal, gamla mikrovågsugnar och teveapparater som ligger och glöder i den stekande solen.

– Lukten av plast och metall säger att de eldar just nu, säger Olayemi.
Mitt i den svarta röken står Nuhu Kabiru och jobbar tillsammans med ett tiotal andra unga killar. De eldar och försöker hålla nere det jättelika berget.
– Jag arbetar, säger Nuhu enstavigt.
Med vad, undrar vi och får samma enstaviga svar tillbaka. Med skräp, tillägger han efter en stund. Men vad gör du? fortsätter vi.

– Jag jobbar. Samlar skräp, går och hämtar det. Japp, skräp. jag packar ihop det.
Nuhu är 25 men ser mer ut som 16, han är kort till växten har en röd tröja och trasiga strandsandaler som han lagat med eltejp. I ansiktet har han fläckar av gult sot. Han har jobbat här i fyra år och han verkar inte ha sett filmen om det farliga avfallet. När vi frågar vade han heter tar han fram en pinne och börjar rista in sitt namn i leran som omgärdar allt rykande bråte. N… U… H… U. Tjocka, svarta rökmoln drar in över oss och vi måste hosta. Vi frågar Nuhu vad han tycker om röken.
– Inte bra. Jag gillar den inte.

Men du står här mitt i den?
– Inga problem.

Du kanske blir sjuk?
– Nej, mig händer inget. Jag blir inte sjuk.

Inga problem, säger Nuhu, samtidigt som vi blir avbrutna mitt i intervjun. En man i medelåldern kommer fram till oss.
– Vi fick information om att ni är här och tar bilder, säger han bistert och presenterar sig som ordförande för soptippen.
– Vi måste få se kameran, fortsätter han.

Blir tvungna att betala en muta

Marknadens chef har alltså fått reda på att vi är här och han säger nu att vi måste följa med till kontoret. Chefen och fem andra storvuxna män föser in oss i ett litet sjaskigt kontor på en annan plats på marknaden. De säger att vi inte har något tillstånd att vara här. Chefen beslagtar vår inspelningsutrustning. Det här ar tydligen något vi inte skulle ha sett. “Vad betyder det här då? säger han. Kommer Europa att sluta skicka datorer till oss nu om ni sänder det här i radio? Vi försöker diskutera och frågar om vi får gå – men männen säger att vi måste vara kvar och att de ska radera vår inspelning.

Men om vi skulle betala en muta på 4 000 naira vilket motsvarar drygt 200 kronor skulle han kunna bortse från det som skett. Återigen så ser man väldigt kortsiktigt på sina problem. Vi betalar pengarna och lämnar Alaba Market.

I juni ska regeringen i Nigeria ha utrett frågan om importen av avfall. Ironiskt nog så har landet redan skrivit under Basel- konventionen som förbjuder import av farligt avfall. Men containerlassen med datorer fortsätter att strömma in i Nigeria samtidigt som det brinner på tipparna vid Alaba Market.

Exportörerna från väst fortsätter även dom med sin handel genom att kalla elektronikskrotet för begagnade datorer. På Basel Action Network menar man att om inte alla snart tar ett gemensamt ansvar, så kommer inte denna mardröm av cyberavfall att få något slut.

– Regeringarna måste agera. Det är det vi väntar på. Men det är inte bara regeringarnas problem, i slutändan är det ju en globaliserad värld, säger Katie Banboli.
– Vad vi ser i Nigeria idag är ett illavarslande tecken på vad som komma skall till resten av världens u-länder. Om vi inte får det här under kontroll väldigt snart så finns risken att de rika länderna avsvär sig allt ansvar för elektroniskt avfall och ignorerar det stora ansvar som de har här, och istället överlåter på folk som har de allra sämsta förutsättningarna att ta hand om problemet att lösa det, säger Jim Puckett.

---