På jakt efter människohandlarna

Människohandeln i Europa och Skandinavien har tagit sig nya uttryck.

Långt borta från maffian i Ryssland och Östeuropa styr nigerianska nätverk som tvingar unga tjejer att åka till Europa för att prostituera sig.

Bakom står kvinnliga hallickar och nigerianska affärsmän som med hjälp av hot och voodoo håller tjejerna i schack.

Kalibers reportrar Mikael Funke och Marcus Hansson åkte till Nigeria för att försöka komma närmare nätverken.

Lyssna på reportaget i Kaliber i P1

Vi läste i en notis att Sverige har blivit ett transitland för nigerianska prostituerade som åker till Norge för att sälja sex. Bara på några år hade det kommit flera hundra nigerianska unga tjejer som etablerat sig som prostituerade i området kring Karl Johan – Oslos paradgata.

Polisen i Norge har inte kunnat göra så mycket eftersom prostitution i sig inte är olagligt i Norge och man har svårt att bevisa att det rör sig om människohandel.

En ny ström av traffickingoffer

Men det handlar alltså om en ny ström av traffickingoffer. Långt bort från maffian i Ryssland och Östeuropa växte ett annat nätverk fram; människohandlare som från Nigeria styr handeln med unga tjejer i Europa.

Vår första anhalt i Nigeria är ett slitet trevåningshus i Lagos. Här driver organisationen Naptip ett boende där tjejer som har utsatts för trafficking får hjälp att komma tillbaka till ett normalt liv efter vistelsen i Europa. Längs en lång korridor ligger kala rum med våningssängar. I ett av rummen lär sig tjejerna fläta hår som ett steg att få en framtida sysselsättning. Det är ett 20-tal tjejer här och den yngsta av dem är bara tolv år.

Naptip får en stor del av sina pengar från den italienska staten. Syftet är att hjälpa alla de nigerianska tjejer som utsatts för trafficking och som sen återvänt till Nigeria.

Enbart i Italien uppges det finnas 10 000 nigerianska tjejer som satts i prostitution.

– De allra flesta tjejer som hamnar i prostitution i Europa blir förda dit av kriminella nätverk, säger Godwin Morka, som är chef för Naptip.

Styrs av voodoo

Han visar bilder på nakna tjejer som satts i prostitution i Europa. På bilderna kan man se att hårtussar från huvudena och könshår har klippts bort och använts i voodoo-ceremonier. På det här sättet kan trafficking-nätverken kontrollera tjejerna, som ofta är från landsbygden där voodoo tas på största allvar.

– Därför är det många som inte vågar fly, säger Godwin Morka.

På Naptip får vi veta att de flesta tjejer som faller offer för trafficking kommer från Benin City 25 mil längre bort.

Vi åker till Benin City – en stad med rykte om sig att vara farligare än Lagos och att det är här den organiserade brottsligheten utgår ifrån. Om vi ska få tag på människohandlare så är det här de finns. Vi har ingen plan på hur vi ska vi tag på människohandlarna och hur vi ska agera ifall vi lyckas komma i kontakt med dom. Det känns svårt att förbereda sig eftersom vi inte har en aning vad vi har att vänta. Ett sätt att komma närmare nätverken är via tjejer som återvänt efter att de satts i prostitution i Europa. Kanske har de fått distans till händelserna och kan hjälpa oss.

I en stor och halvt övergiven byggnad träffar vi nunnan syster Florence. Hon är rund om kinderna och har en blå huvudduk runt håret.

Hon jobbar med traffickingfrågor på en frivilligorganisation som också driver ett boende för tjejer som har utsatts för trafficking men som återvänt. Hon är ofta ute i byarna för att informera tjejer om det farliga i att så kallade sponsorer försöker övertala dem att åka till Europa för att få fina jobb.

Vi får träffa fyra tjejer som råkat ut för trafficking. De vill inte vara med i radio om vi inte betalar för mat. De är hungriga. Vi beställer en runda mackor och läsk. De tuggar och berättar hur allt går till.

Lovas jobb i Europa

Först blir man kontaktad av en ”sponsor” alltså en person som lovar att ordna med jobb och en resa till Europa.

De berättar att de alla träffat sponsorer som övertalat dem att åka med till Europa. Men inte för någon av tjejerna har det slutat som de tänkt sig.

En av tjejerna heter Blessing Helena. Hon har en vit hiphop-mössa på sig och verkar lite blyg.

Vi följer med Blessing till hennes lägenhet som syster Florences organisation betalar. Egentligen är det bara ett blåmålat rum på tio kvadratmeter bakom ett skynke men här har hon lite kläder, en gasplatta och en säng.

Blessing träffade en av sponsorerna, Mr. John, efter ett besök i kyrkan på en söndag i byn där hon bodde. Han lovade henne att hon skulle få ett bra jobb i Europa och att han skulle betala resan. Hon tackade ja, men fick aldrig svar på varför han ville hjälpa henne.

Blessing berättar att Mr. John för henne till Tyskland där hon möts upp av en Madame, en slags bordellmamma och kvinnlig hallick. Blessing blir inlåst i ett litet rum i en tysk bordell. Där blir hon tvingad att ha sex med upp till tio män om dagen.

– Till slut fick jag fel på magen eftersom de tvingade mig att ha sex även när jag hade mens, säger Blessing. Det enda jag ville var att bli gripen av polisen.

Blessing försökte fly, men madamen kom på henne och sa att ”Om du försöker sticka igen så dödar jag dig”.

Det hela slutar med att Blessing lyckas bli gripen av polisen. Hon utvisas från Tyskland och får åka hem.

Blessing vet inte var Mr John finns idag eller hur vi kan komma i kontakt med honom.

Vi återvänder därför till syster Florence som lyckas ta fram ett telefonnummer till en annan ökänd människohandlare. Hon kallas Madame Ester. Enligt syster Florence så har hon tagit en mängd flickor till Europa för att tvinga in dem i prostitution.

– Men passa er, hon är väldigt farlig och omger sig av livvakter, säger syster Florence.

Utger oss för att vara svenska affärsmän

Att Madame Ester skulle ställa upp på en intervju där hon berättar om människohandeln känns inte så troligt, så för att få reda på hur allt det här fungerar bestämmer vi oss för att utge oss för att vara svenska affärsmän som vill köpa nigerianska flickor för att ta hem till Sverige. Vi förbereder oss noga, hur ska vi få ut så mycket information som möjligt utan att vara för frågvisa? Vi förstår också att vi förmodligen kommer bli tvungna att improvisera.

Vi ringer Madame Ester från vårt hotellrum och med oss har vi en mikrofon formad som en öronsnäcka. Med den går det att spela in telefonsamtal direkt på fältet utan att behöva sitta i en radiostudio.

Samtalet med Madame Ester går fort, när vi förklarat vad vi vill får vi istället prata med en man som kallar sig för Chief Charles.

Han säger att han är redo att göra affärer med oss och att han kan fixa fram tjejer att ta till Europa, men i så fall måste vi komma till en adress i utkanten av stan.

Eftersom vi hört att Madame Ester och hennes medarbetare är farliga så tvekar vi och säger att vi hellre vill träffas på ett hotell, men Chief Charles vägrar och säger att om det ska bli något så måste vi komma till honom. Vi bestämmer att vi ska höras senare.

Hur säkert är det här egentligen? Kan vi åka till Chief Charles, vad kan hända?

Vi ringer syster Florence igen och frågar vad hon tycker. Hon avråder oss från att åka.

Men det här är ju samtidigt vår enda chans att få tag i nätverken bakom. Nyfikenheten hur allt det här fungerar är för stor för att vi bara ska strunta i alltihop.

Det är fredag och klockan är sex. Vi bestämmer oss för att rådgöra med polisen. Trots att klockan har blivit helg åker vi till polisens huvudkontor i Benin City som består av flera tvåvåningsbyggnader utspridda på en stor tomt. Överallt ligger skräp och ett och annat bildäck. Några fångar inne på häktet sitter och röker genom gallret och vill att vi ska komma och hälsa.

Här finns en antitrafficking-avdelning med 15 anställda. Men avdelningen är stängd för helgen. Av en annan polis får vi tag i ett nummer till Tony, en av cheferna. En halvtimme senare kommer han dit och vi förklarar vårt ärende och att vi kanske skulle behöva någon form av skydd om vi nu ska träffa Chief Charles och hans kumpaner.

– No problem. Kom in till polisstationen imorgon igen så ordnar vi det, säger Tony.

Morgonen efter är vi plats igen på polisstationen. Tony säger att vi måste träffa informationschefen Felix Obuka Okor. Efter några timmar kommer han inrullandes på en röd moped. Han har runda glasögon och svajar runt i en högtidlig polisuniform och hatt.

Trots att han precis befann sig på en bröllopsfest så har han kommit hit för att ta itu med vårt ärende. Vi förklarar.

– Det här ska nog gå att ordna. De här människorna är bara farliga om de märker att de är på väg att bli arresterade, säger Felix Obuka Okor.

Felix verkar vara en man som tar beslut medan han pratar, han diskuterar hur vi ska lägga upp det hela och hans plan växer fram.

Felix och två andra poliser ska spela svenska nigerianer och låtsas vara våra kompisar. Sen när vi fått vad vi vill ha på band, så ska vi säga att vi måste gå på toaletten.

Därefter ska Felix och de två andra poliserna övermanna människosmugglarna och arrestera dem.

Vi försöker förklara att vi inte kan arbeta på det sättet, det hela känns ogenomtänkt och vad som helst kan ju hända vid mötet med människohandlarna. Dessutom så har polisen själva sagt att människohandlarna bara blir aggressiva när de riskerar att bli gripna.

Det känns oseriöst och vi känner oss inte trygga under polisens beskydd och vi försöker ta oss ur situationen. Kanske är det bättre att träffa Chief Charles och hans kumpaner själva utan polisens inblandning.

Vi förklarar för polisen att vi inte vill att de ska göra några gripanden och att om det här ska ske så måste vi få göra det på vårt sätt.

Vår plan är att träffa Chief Charles och hans kumpaner på ett hotell eller en restaurang och att poliserna kan hålla sig i närheten utan att ingripa – om inget händer förstås.

Affär med människohandlarna

Några timmar senare får vi klartecken och polisen säger att de går med på att göra det här på våra villkor. Tre civilklädda poliser ska övervaka vår deal med människohandlarna.

Vi ringer Chief Charles igen. Han berättar att han har fem unga tjejer i fastigheten och att om det ska bli något av affären så måste vi komma dit.

Vi känner på oss att det är något som inte stämmer. Om vi nu skulle åka till adressen med tre nigerianska poliser som låtsas vara våra svenska kompisar, så känns det som det är för mycket som kan gå fel. Så vi säger att vi inte kommer och vårt möte med människohandlarna går i stöpet.

Vi är lite molokna efter dagens händelser och somnar på hotellet. Halv tolv på natten ringer polis Felix Obuka Okor på telefonen. Yrvaket svarar vi och han säger att han har en idé om hur vi ska få fatt i andra människohandlare. Han ska förklara mer när han kommer till hotellet. Han ska bara ta en dusch.

En halvtimme senare rullar polismästare Felix in på vårt hotellområde på sin röda moped. När vi möter honom i hotellbaren har han raggat upp tre prostituerade.

– Det här är två fabrikörer från Sverige, säger han till tjejerna och pekar på oss. De vill att ni ska komma och jobba i deras fabrik.

Vi blir helt paffa och undrar vad han håller på med. Yrvaket spelar vi med. Vad ska det här leda till? Vi börjar prata med tjejerna och frågar om hur de ser på att åka till Europa. Tjejerna blir eld och lågor, och säger att de jättegärna vill åka. Det verkar som de bara har gått och väntat på det här tillfället. Varningarna om sponsorer har antingen inte gått fram, eller så vill de så gärna åka att de struntar i vilket. De vill bort från tristessen i Afrika och komma till Sverige där det ska finnas pengar och lyx i överflöd.

Först nu förstår vi att det kanske inte spelar någon roll hur mycket organisationerna informerar unga tjejer om att det är farligt att bli sponsrad att åka. Suget är för stort.

En av tjejerna berättar att hon har en kontakt i Lagos som flera gånger har fört tjejer till Europa. Han heter Iguwe. Hon vet inte så mycket mer men vi får ett telefonnummer.

Någonstans i bakhuvudet formas en olustig känsla. Hur mycket kan vi lura de här tjejerna och ge dem en massa falska förhoppningar för att eventuellt komma i kontakt med nätverken bakom?

Vi säger hej då till tjejerna och egentligen borde vi berätta för dem att vi inte tänker ta dem till Europa. Men om vi nu vill komma i kontakt med Iguwe i Lagos så kan vi ju inte röja våra identiteter.

Felix står med guppande mage och skrattar åt oss för att vi varit så tafatta. Han vill inte ha numret till Iguwe. Han önskar oss lycka till och puttrar iväg på sin moped och verkar inte fundera mer på informationen vi fått.

9 000 euro per tjej

Vi åker tillbaka till Lagos och från vårt hotellrum beredda med vår inspelningsutrustning ringer vi Iguwe som tagit tjejer till Europa. När vi får tag på honom står han på flygplatsen och ska precis ta ett plan till London.

Han säger att han kan fixa fram fem tjejer till oss. Inklusive transport, resedokument och pass kommer det att kosta 9 000 euro per tjej.

Efter flera samtal går affären i lås. Han ska börja med att skicka två tjejer till Sverige, 21 och 23 år gamla. Papperna ska han ta fram via sin kontakt som är anställd på polismyndigheten i Belgien. Kontakten kan ordna med pass och uppehållstillstånd till Schengen.

– Allting handlar om kontakter, säger Iguwe.

Via Western Union ska vi föra över en första delbetalning, 6 000 euro. Han berättar hur allt fungerar; om mellanhänderna, om hur de skrämmer tjejerna med voodoo om de försöker fly och hur de transporteras till Europa.

Vi får den information vi behöver och i slutet av det sista samtalet konfronterar vi Iguwe. Ser han inget problem med att göra det här? Han vet att tjejerna ska användas i prostitution och att de kanske inte vill. ”Vadå, det handlar om pengar”, är det enda svar vi får.

Vi lämnar Nigeria. Med oss har vi nu tillräckligt med material för att sätta ihop vårt reportage. Det vi har lärt oss till nästa gång är att de vanliga journalistiska verktygen inte finns i Nigeria. Allt eftersom dagarna gick växte vår frustration över att vi inte kom över någon statistik.

Sammanlagt var vi på fyra organisationer som jobbar mot trafficking. Inte en enda av dem hade några siffror över hur utbrett det här är.

Det fanns uppskattningar, men man kan aldrig riktigt lita på att uppgifterna man får stämmer. Siffrorna kunde variera från några tusen om året till femhundra om dagen.

Som så mycket annat i Nigeria är allt flytande och kan ändras när som helst.


Tips om man vill gräva i Nigeria

Dokument. Eftersom man ofta blir stoppad av en mängd olika myndighetspersoner är det bra att ha ett dokument från redaktionen där det står att man är i Nigeria och arbetar för deras räkning. Se till att få många stämplar.

Visum. Att resa med ett riktigt journalistvisum underlättar också när man använder sig av kamera eller mikrofon. Journalistvisumet kostar mer och tar längre tid att få. Ansök i tid och tjata på ambassaden så att det verkligen kommer.

Siffror och fakta. Ta reda på så mycket som möjligt innan resan. Organisationer och myndigheter på plats har knappt någon statistik, uppgifterna man letar efter hittar man lättare på organisationer i Europa.

Tillåtelse. Be alltid om tillåtelse om du ska fotografera eller spela in ljud med mikrofon och gå alltid via chefen om det nu finns en sådan. Hierarkin i Nigeria är viktig, går du förbi den så kan människor känna sig stötta och bli ovilliga att hjälpa till.

Mutor eller dash som det kallas i Nigeria. Ha alltid med småsedlar till hands. Hamnar man i trubbel är det bra att ha lite pengar att köpa sig fri.