DN riskerade anonymiteten för papperslös

Husni Hassan

I samband med REVA-debatten i mars publicerade Dagens Nyheter en sex sidor lång och närgången artikel om livet som papperslös.

Men närheten till de gömda hade ett pris.

De intervjuade hade lovats anonymitet men kände efter publiceringen att de blivit exponerade. De blev rädda att de skulle hittas av polisen.

En av de papperslösa kände sig till och med tvungen att sluta skolan och flytta.

Lyssna på reportaget     

Mer i media efter publiceringen:

Nils Funcke | Bristande källskydd bör åtalas

SvD | Medierna får inte slarva med källskydd

Läs mer på Mediernas hemsida.


Relaterade reportage

Göteborgs-Posten svek löfte om anonymitet


Läs hela radiomanuset här:

– Jag flyttade och jag var rädd och riskerade mitt liv efter det här.

Men vad va du rädd för?
– Polisen så klart och det var därför jag flyttade härifrån, säger Husni Hassan.

– Artikeln blev på ett helt annat sätt än vad nån av de tre inblandade trodde att den skulle bli, säger Ulrika Andersson på Aktion mot Deportation.

– Jag jag fick väldigt ont i magen när jag fick höra att han inte mådde bra och kände sig rädd och orolig, säger Niklas Orrenius, journalist på Dagens Nyheter.

Dagens Nyheter lovade papperslösa killar anonymitet. Men publiceringen ledde till att en av killarna tvingades flytta. Killen heter Husni Hassan.

– Vi jobbade på den här artikeln så lång tid. Han visste allt om mitt liv och visste att jag var gömd.

Husni Hassan flydde från Somalia som trettonåring. Efter en lång resa via Malta lyckades han ta sig till Sverige.

Spelar i hiphopband

Eftersom Malta var det första land som han kom till inom EU fick Husni Hassan inte söka asyl i Sverige – utan skulle skickas tillbaka till Malta. Husni blev ett så kallat Dublinärende och kände sig tvingad att gömma sig i dom 18 månader som det tar innan man har rätt att söka asyl i Sverige.

Varför vill du inte tillbaka till Somalia då?
– Det är krig och kaos där. Ingen kan leva där. Alla har vapen och det är kaos.

Trots att Husni levde som gömd lyckades han ändå att skapa sig ett någorlunda liv i Sverige. I vintras pluggade han på gymnasiet och det gick speciellt bra i matte. Och så hade han startat ett hiphopband.

– Vi är ett hiphopband och vi sysslar med politik och problem som händer i världen och i Sverige, säger Husni Hassan och visar en av deras videos på Youtube i mobilen.

Umgicks privat

Vid den här tidpunkten börjar journalisten Niklas Orrenius umgås privat med Husnis kompis Ahmed. De ses i olika sammanhang – under en flytt och på fest.

Ahmed har också varit gömd, men har nu fått uppehållstillstånd.

I samma veva har Niklas Orrenius värvats från Expressen till Dagens Nyheter där han fått fria tyglar. Förväntningarna på honom är höga. Artikeln som han snart skulle skriva skulle bli hans första på DN, och få stort genomslag.

– Alltså jag hade precis börjat på Dagens Nyheter och så pratade jag och Peter Wolodarski som hade värvat mig om att jag skulle börja med ett rejält reportage om något aktuellt ämne. Och så behövde jag inte fundera så länge. För då var ju den här REVA-debatten i full gång,  säger Niklas Orrenius.

Niklas Orrenius frågar Ahmed om han vill vara med i en artikel och Ahmed hjälper honom också att komma i kontakt med Husni. Även 26-årige Sohrab som också lever gömd ställer upp.

DN:s fotograf Anders Hansson kopplas också in.

– Niklas hade ett par kontakter som vi arbetade med. Syftet var att skildra deras vardag och hur de lever mitt i bland oss, säger Anders Hansson, fotograf DN.

Det blir många möten med killarna. Niklas Orrenius och fotografen Anders Hansson följer med i deras vardag. Och de kommer nära.
Några dagar innan publiceringen går de igenom bilderna och texten tillsammans.

– Det var väldigt viktigt och det var överenskommelsen att de skulle få vara anonyma och jag menar det var min fullkomliga avsikt att de skulle vara anonyma i reportaget.

Och varför var det så viktigt?
– Det är ju självklart att det finns risker förknippat med det, säger Anders Hansson.

Var lätt att identifiera

Den 17 mars kommer den sex sidor långa artikeln i DN som drar stort på storyn. På första sidan ser man Husni dold bakom en flaska tillsammans med Ahmed.

– På första sidan var det en stor bild där man jättelätt kunde identifiera Husni, säger Ulrika Andersson på Aktion mot Deportation.

Jag träffar två av de gömda killarnas kontaktpersoner som är med i olika asylnätverk i Malmö. Ulrika Andersson är med i Aktion mot Deportation och blev upprörd när hon fick se tidningen.

– Sen fortsätter jag läsa inne i tidningen och där han bild efter bild efter bild där han var jättelätt att identifiera, säger Ulrika Andersson.

Vad tänkte du?
– Jag tänkte: ”Hjälp, vad kommer hända nu?”

Husni Hassan bläddrar i DN där artikeln publicerades.

Det här är framsidan på DN. Där är du ja.
– Där är jag.

Det är en flaska som är i vägen, men man ser dina ögon och så.
– Man ser mina ögon också. Men det finns många andra bilder. Här är jag.

Där är du ja, hur tydlig är bilden tycker du?
– Nästan 99 procent. 100 procent. Alla som känner igen mig kan se att det är jag.

DN namngav hiphopband

Husni reagerar också på alla närgångna detaljer i texten. I texten får man reda på vad hans hiphopband heter. Gatunamn, ett kafé och platser där han brukar vara beskrivs också i texten.

– Det är den enda plats jag brukar gå och se fotboll. Du vet jag tycker om fotboll. Men han skrev var det ligger och det betyder att det är lätt att hitta mig.

Nu har DN tagit bort de flesta bilderna från nätet och gjort ändringar i texten. Bland annat så har de tagit bort bandnamnet. Men enligt Husni kunde man när tidningen kom – göra en googlesökning på hans bandnamn och få upp både DN-artikeln bredvid information om hans kommande spelning.

– Om man bara skriver bandnamnet på Google – då är det lätt att hitta mig, säger Husni Hassan.

– Det blev uppenbart att det fanns en stor okunskap på Dagens Nyheter. Det spelar ingen roll om de har godkänt varenda bild eller varenda citat. Därför som journalist och ansvarig utgivare så har du ett ansvar. Och det kan du aldrig lägga på någon annan, säger Ulrika Andersson.

De flesta hittas efter tips

Enligt gränspolisen i Malmö hittas de allra flesta som gömmer sig via tips från allmänheten. Det kan han handla om arbetsgivare, bekanta eller grannar som ringer in.

Enligt killarnas kontaktpersoner är det just här som säkerhetstänket brister. Killarna har försökt hålla det hemligt att de inte har uppehållstillstånd.

– De här berättar inte att de är papperslösa. Människor i deras skolklasser, deras bekantskapskrets, tror att de har uppehållstillstånd. Alltså man försöker minimera riskerna genom att säga att jag har uppehållstillstånd helt enkelt. Och igenom den här artikeln blev det väldigt tydligt att de inte hade det, säger Ulrika Andersson.

Vad kan det innebära?
– Det kan innebära att de tipsar polisen. Det händer ju regelbundet att det knackas på dörren och man säger från polisens sida att man har fått tips om att det bor papperslösa där. Det händer hela tiden.

Fotografen Anders Hansson tycker inte att det går att känna igen Husni på bilderna.

– Jag tycker inte han går att identifiera. Du kan inte identifiera hans ansikte på dom bilderna. Det tycker jag inte, säger Anders Hansson.

Man ser ju hans ögon på vissa bilder?
– Absolut, det gör man. Men jag tycker inte man kan identifiera honom utifrån ögonen på bilder i en dagstidning.

Men han blev ju ändå igenkänd efteråt har han berättat. Folk på stan som sagt “jag såg dig i tidningen”. Är det verkligen anonymt då om man blir igenkänd efteråt?
– Alltså jag kan inte uttala mig om det. Vad det beror på, om det har att göra med att hans kompis också var med på bild eller vad det är. Jag har ansträngt mig så mycket som möjligt för att det inte ska ske några missförstånd kring detta.

Kände sig tvingad att flytta

– Niklas ringde mig också och sa att jag är jätteledsen att jag har skrivit det här. Jag säger till dig att du måste vara extra försiktig. Allt kan hända, säger Husni Hassan.

Vad tänkte du då?
– Han var medveten att skriva den. Han ville göra det. Jag förstod att han gjorde det för sin grej och gjorde det för sin karriär.

Efter publiceringen känner sig Husni rädd och exponerad. Det är bara några veckor kvar innan han har rätt att söka asyl i Sverige.
Han bestämmer sig för att sluta skolan och flytta från Malmö – ut på landet – de sista veckorna som är kvar.

– Jag var rädd för mitt liv. Jag bodde i ett stort hus bara jag själv. Det påminde om mitt förra liv. Jag kunde inte tro att jag levde i Sverige som är ett demokratiskt land. Varför har jag flyttat därifrån? Vad har jag gjort?

Enligt Niklas Orrenius och fotografen Anders Hansson hade killarna i reportaget godkänt både texten och bilderna. Dessutom hade flera personer läst texten – de etiska diskussionerna innan publiceringen var många, enligt Niklas Orrenius.

– Jag tyckte inte reportaget är ett misstag absolut inte, säger Niklas Orrenius.

Inte reportaget men de här detaljerna?
– Nej, en enda. Det här med bandet det tycker jag var ett misstag.

Men han beskrev också att han halkade efter i matten när han var borta i skolan och så. Det fick ju ändå en del konsekvenser för honom den här publiceringen. Vad tänker du om det idag?
– Jag tycker det var hemskt att det blev så för honom. Så kan jag säga. Men samtidigt så, min roll är ju inte samma asylnätverkens och asylgruppens.

– Min huvudroll – om man ska hårdra det – är ju att berätta en historia. Sen ska man inte tvinga folk något de inte vill, vara noga med etiken särskild när det gäller ovana intervjuobjekt.

– Men i slutändan så är ändå min huvudroll att berätta en historia. Och jag är fortfarande väldigt glad att jag gjorde det. Sen så tycker jag att det är jättebeklagligt att det blev så för honom.

Men du menar att de konsekvenserna som han har upplevt det är sekundärt, eller hur menar du? Du menar att din huvudsakliga… är att berätta historien.
– Ja alltså, för honom är det inte sekundärt.

Men är inte det viktigt – lika viktigt?
– Jag kan inte värdera de båda. Jag kan inte värdera dom mot varandra. Det är väldigt svårt för mig att ställa dom mot varandra.

Men det var väl det du just gjorde. Alltså att din huvudsakliga uppgift är att berätta den här historien.
– Jo, men det är det ju. Det är det ju absolut. Och sen får man bemöda sig så mycket som möjligt att åt att tänka på de etiska aspekterna och det tycker jag verkligen att vi har gjort. Sen som jag sa önskar jag kanske att vi tänkt ett varv till framförallt den här detaljen om hiphopbandet.

Men är det verkligen så att det inte går att berätta en historia utan att exponera – dom man lovat skydda – för mycket?

Oavsett hur det är med det ser fotografen Anders Hansson risker med att inte kunna komma tillräckligt nära personer som vill vara anonyma.

– Jag anser det här är ett oerhört viktigt ämne. Det är oerhört viktigt att berätta de här människornas historier och att göra det på ett sånt sätt så att de får liv. Väldigt ofta när de här reportagen görs så är det så är det så anonymiserat så att det inte går att relatera till människorna. Det blir inte människor i reportagen. Så klart att efterspelet är supertråkigt, men kan man inte göra de här typerna av reportage så kan man heller inte skildra de här människornas situation, säger Anders Hansson.

Men om det sker på bekostnad av deras säkerhet. Är det priset man får betala när man vill komma så nära och vill berätta den här historien så levande som möjligt och där man inte är så anonymiserande som andra reportage?
– Lärdomen är så klart att man får tänka över det ytterligare en gång. Risken är då att man inte kan göra dom reportagen då.


Fotnot: Tidsgränsen för att söka asyl har löpt ut för Husni Hassan. Han är därför tillbaka i Malmö, lever inte längre som gömd och kan därför ställa upp med sitt riktiga namn och vara med på bild.



Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone

You may also like...